Tar läkemedelsbranschen sitt ansvar?

Nedan följer en ung kvinnas berättelse om hur hon fastnade i ett läkemedelsmissbruk som bl.a. ledde till att hon förlorade vårdnaden om sina barn. Kvinnan fick hjälp via socialtjänsten i sin kommun att bekosta en vistelse på Life CaP Centret Lindormsnäs för rehabilitering. Vi arbetar individuellt och satte ihop ett team runt kvinnan som jobbade med henne under sin tid hos oss. Idag har hon fått tillbaka sina barn och lever ett ordnat liv.

Tre olika kommuner har skickat klienter med liknande problematik till oss tidigare men nu har de skurit ned p.g.a. bristande ekonomi. Vi har varit i kontakt med några fristående läkemedelsbolag men inte fått något gehör för att sponsra våra klienters rehabilitering. Vi har även kontaktat läkemedelsindustrins branschorganisation men mötts av solid tystnad.

Kvinnan som vi hjälpt är idag villig att medverka i en intervju eftersom hon vet att det finns många, framförallt kvinnor, som hamnar i en medicinering som de inte klarar av att ta sig ur själva. Dessutom är hon oerhört motiverad att sprida kunskap om hur hon, som levde ett ordnat liv och initialt bara följde läkarens ordinationer, fastnade i ett beroende. Erfarenheten har varit så smärtsam så hon vill gärna förmedla sin historia för att hjälpa andra att slippa hamna där hon hamnade. Kvinnan vill inte vara med på bild och hon vill använda fingerat namn om det är intressant att publicera något av det hon berättar. Allt för att skydda sina barn. Kontakta oss om det finns intresse för att tala direkt med kvinnan. Vi har haft ett flera klienter med liknande problem, männsikor som är måttliga i sitt alkoholintag och som helt avhållit sig från illegala droger men som fastnat i ett medicinmissbruk via läkares omsorg.

Life Cap Centret Lindormsnäs AB är religiöst och politiskt oberoende samt kvalitetssäkrat via ISO 2000:9001. Vi har ett stort antal terapeuter, massörer, naprapat, akupunktör, näringsterapeut och en läkare bland våra samarbetspartners. Vi tar emot privatpersoner, klienter från företag samt från socialtjänsten. Vi kartlägger först problemen och arbetar sedan fram ett individuellt åtgärdsprogram för att hjälpa klienten till ett bättre mående.

Gaya Pienitzka

08-545959 40

gaya@lifecap.se

www.lifecap.se

När jag var 19 år gammal (1992) fick jag en nackspärr som inte ville ge med sig. Sökte upp en läkare som genast skrev ut Stesolid för att lätta på spänningarna, samt Citodon och Paraflex Comp för smärtan. Under två års tid åt jag både Citodon, Paraflex Comp och inflammationshämmande tabletter regelbundet pga. att nackspärren gav en inflammation i höger sida av ryggen.

Hösten 1994 (21 år) lämnade min dåvarande pojkvän mig efter ett fem år långt förhållande och jag stod inte ut med den smärtan. Jag tog då 10 Citodon och upplevde genast en känsla av befrielse. Det onda försvann och jag kände mig lugn. Det var mitt steg in ett 14 år långt beroende.

Åren gick och ryggen fortsatte att göra ont och jag hade inga som helst problem att få ut fler tabletter så fort de jag hade tagit slut. Vid det här laget hade jag inte ens särskilt ont i ryggen, men ville så gärna ha dem för att få uppleva en inre känsla av lugn. Det blev mitt sätt att hantera alla situationer. Vid ett flertal tillfällen fick jag tillbaka min nackspärr och åkte då genast till en läkare och förklarade hur det blir när jag får nackspärr. Att det orsakar en inflammation i ryggen. I och med att det fanns dokumenterat från 1992 så skrev de genast ut Stesolid. På den tiden fick jag burkar med 100 tabletter och dessutom fick jag flera uttag. Jag blandade alltså Stesolid med Citodon och Paraflex Comp och även andra smärtstillande så fort jag fick en möjlighet. Ingen i min närhet ifrågasatte mig i och med att de visste om att jag hade "kronisk" värk i ryggen. De visste å andra sidan inte heller hur många tabletter jag åt.

Efter ett par år hade jag ökat dosen från 10 tabletter till mellan 20-25 stycken per intag. Ett dagsintag bestod mellan 40-50 stycken.

I januari 2000 blev jag gravid och slutade genast med alla tabletter jag åt. I och med att jag tagit ofrivilliga uppehåll med dem när de varit slut och jag väntat på att kunna ta ut nya utan att skapa misstanke så gick det rätt så bra. Jag klarade mig utan abstinens. Jag ammade min son och blev sedan gravid direkt när jag slutat amma honom så jag hann aldrig börja med mitt missbruk mellan mina graviditeter. När min dotter föddes 2001 så visade det sig att jag inte kunde amma henne, vilket gjorde att jag snabbt tog upp tablettmissbruket igen.

Jag ökade snabbt upp dagsintaget till den dos jag var på innan jag blev gravid och det började bli svårt att få så många tabletter utskrivna, så jag frågade min läkare om det inte fanns andra tabletter som var bättre. Min förklaring var att jag mådde illa av de jag hade och att de inte fungerade som smärtlindring längre. Läkaren föreslog Tramadol. Fick 100 tabletter åt gången och jag ökade snabbt upp även den dosen. Jag åt minst 1000 mg per intag och tog oftast detta intag två gånger per dag. Tabletterna gjorde att jag tappade aptiten och kräktes väldigt ofta. Detta såg jag bara som positivt, då jag alltid tyckt att jag varit tjock. Konsekvensen av det var att jag rasade i vikt och jag förlorade även min menstruation och blev hårig på hela kroppen. Men jag såg bara att jag uppnådde ett kroppsligt ideal. Målet var att bli lika smal som mannekänger och fotomodeller, eller helst lite smalare.

När jag var 31 år (2004) separerade jag och barnens pappa. Han hade under 9 månader haft en annan kvinna vid sidan om. Istället för att bearbeta denna sorg så ökade jag upp mitt missbruk ytterligare för att slippa känna hur ont det gjorde. Jag började en utbildning i media och kommunikation på högskolan, var oftast ensam med mina två barn, då 2 och 3 år gamla och studerade på heltid. Jag pluggade oftast på nätterna, men det var inga problem, då Tramadol gjorde att jag ändå inte kunde sova och jag kände inte att jag var trött. Efter någon månad bestämde sig läkarna för att jag skulle göra ett uppehåll med tabletterna då de var oroliga för att jag skulle utveckla ett beroende. Jag lyckades övertala dem att jag inte alls hade några problem att låta bli att ta tabletter när jag inte hade ont, och de skrev istället ut Citodon åt mig. Dessvärre i mindre mängd. I och med det så började jag också äta normalt igen och jag gick sakta upp i vikt. Något som var en katastrof för mig som tyckte att idealvikten för mig var 59 kg till mina 176 cm.

Jag hade även börjat gå i individuell terapi, eftersom jag mådde väldigt dåligt. Och även där lyckades jag få tabletter. Jag hade extremt svårt att sova, så jag fick sömntabletter (Imovande, stilnoct etc), antidepressiva tabletter och lugnande tabletter som exempelvis Stesolid och Sobril. Dessa tabletter fick jag utskrivet kontinuerligt under flera år.

2005 opererade jag bort en gallsten och i samband med uppvaket så upptäckte vi att det var något som hade hänt. Jag kunde inte andas. Det kändes som om någon körde in knivar rakt in mellan mina revben och jag fick ingen luft. I tre dygn låg jag med syrgas och morfindropp, vilket var underbart. Fick åka hem efter en vecka med recept på Tramadol igen. För mig var lyckan gjord. Jag satte genast igång att överdosera dessa igen och kom snabbt upp till 1000mg per intag igen. Efter lite drygt en månad fick jag en ny operation eftersom det blivit en stor knöl där de skurit första gången. De hittade inget fel, utan de trodde att nerver i magen skadats. De skickade hem mig med ett recept på 200 Tramadol med fyra uttag. Alltså 800 Tramadol. Dessvärre åt jag så stora mängder att dessa inte räckte så länge. Min rekommenderade dosering var 1-2 tabletter 1-4 gånger dagligen. Jag åt 20 tabletter per intag, minst. Jag fick kontakt med Smärtmottagningen på sjukhuset och träffade där en läkare som provade med alla möjliga metoder för att få bort den fruktansvärda värk jag hade hela tiden. Ingenting hjälpte. De fortsatte att skriva ut Tramadol och nu fick jag även Citodon att varva med. I perioder skrev de även ut Lyrica som skulle vara effektivt mot nervskador. Överdoserade även dessa. Det fanns inga tabletter som jag inte överdoserade. Jag orkade inte känna på en enda känsla längre. Jag kräktes flera gånger per dag och barnen, som nu hade hunnit bli 4 och 5 år började fråga varför. Min förklaring var att jag hade fel på magen, var trött, hade ätit för fort etc.

Hösten 2006 var jag och mina barn och hälsade på deras gammelfarmor. Efter lunchen sitter jag med min dotter (5 år) i knäet och min son (6 år) på en stol bredvid. Gammelfarmor var i köket och plockade fram kaffe och saft. Nästa minne jag har är att jag ligger med slangar och syrgasmask på sjukhuset. Jag hade tydligen ramlat i golvet med min dotter i knäet och skakat och sedan blivit medvetslös. Barnen hade ropat på sin gammelfarmor som ringde ambulans. Barnen fick se hur de hämtade mig och körde mig till sjukhus och efter det kom min storasyster och hämtade dem.

Mina minnen från de dagarna är mycket "luddiga". Jag vet att de tog massa prover och att ett av proverna inte såg bra ut så jag blev körd med ambulans till Uppsala Akademiskas Neurointensivvårdsavdelning. Där blev jag kvar i tre dagar och genomgick en mängd olika undersökningar då de misstänkte en hjärnblödning. Det visade sig att de inte hittade något fel och jag blev skickad till min hemstad igen. Jag hade nu varit utan tabletter i flera dagar och abstinensen började bli ohanterlig och jag lyckades få Tramadol även på avdelningen där jag blev kvar i ytterligare två dagar tills jag skickades hem igen. Hem till mer tabletter.

Efter tre veckor var jag nere i tvättstugan. Barnen som då var lite mer på sin vakt följde med mig ner. I tvättstugan hade jag åter igen tuppat av och mina barn sprang till en granne som ringde ambulansen. Denna gång blev jag bara kvar över natten då de åter igen inte hittade något. Däremot fick jag en remiss för att se om jag led av epilepsi. Även det här testet visade negativt. Jag blev lite misstänksam mot Tramadolen och började själv söka information om tabletterna. Jag upptäckte då att höga doser av Tramadol kunde ge epileptiska kramper och jag bestämde mig då för att sluta med dessa tabletter eftersom jag var rädd att mitt missbruk skulle upptäckas. Jag bokade ett möte med min läkare och förklarade att jag misstänkte att jag var allergisk mot Tramadolen och att jag ville sluta med dem. Istället återgick jag till att använda Citodon och andra smärtstillande tabletter, som exempelvis Paraflex comp, Dexofen. Jag tyckte att jag var duktig som slutat med Tramadolen och försvarade mitt missbruk (inför mig själv) med att jag åtminstone inte åt tabletter som fick mig att kollapsa.

Hösten 2007 blev barnens pappa anmäld, av barnen själva, för att göra dem illa. Det ledde till en polisutredning och jag fick själv lov att skydda mina barn från deras pappa. Jag hade dem på heltid och barnen mådde inte bra alls. Jag ökade upp mitt tablettmissbruk ytterligare och blev nu mer och mer desperat efter att slippa känna. I och med att jag fick en relativt stor mängd sömntabletter utskrivna och samtidigt fick Citodon utskrivet av ett flertal läkare så hade jag ständigt tabletter i kroppen. Jag började använda sömntabletterna på dagtid och kombinerade detta med koffeintabletter för att hålla mig vaken. Detta ledde till totala minnesförluster under flera timmar varje gång jag tagit dessa tabletter. Men jag slapp åtminstone känna på hur tungt det var. Jag använde nu tabletter för att överleva. Utan dem ville jag inte längre leva och självmordstankarna var där hela tiden.

En dag i december 2007 hade jag helt slut på tabletter. Jag var helt desperat. Jag ringde runt till de personer som tidigare haft tabletter och gett mig eftersom de trott på att jag behövde dem eftersom jag hade så ont. Ingen av dem hade några. De enda tabletter jag hade hemma var Lergigan. Jag tog en full näve av dem, utan att bry mig om vad som skulle hända om jag överdoserade dem och försökte hålla mig vaken med Dextrosol och Koffeintabletter. Barnen var med grannen på affären och jag råkade somna i soffan. När de kom tillbaka gick det inte att väcka mig. Barnen fick gå över till en annan granne och de lyckades få liv i mig. Jag pratade helt osammanhängande och var jättetrött. Jag minns fortfarande den här situationen. I mitt huvud var jag klar, men jag lyckades inte få ur mig ett enda ord som de kunde förstå. Det enda jag fick fram var att jag hade ont och behövde tabletter för det. I den stunden så hade jag tagit vad som än hade erbjudits. Även om det varit "riktigt" knark. Jag var så desperat och mådde så dåligt att jag trodde jag skulle dö. Min pappa och min syster kom och hämtade barnen och jag hade en kompis som bodde hos mig. På måndag morgon den 17 december 2007 ringde socialtjänsten och berättade att de skulle jourplacera mina barn. Jag förlorade mina barn!

Detta fick mig att bryta ihop totalt. Jag ville bara dö och jag blev inkörd till psykomottagningen och de lade in mig över natten. Dagen efter förklarade jag att jag ville hem och efter en stunds övertalning skrev de ut mig. Då hade det gått tillräckligt många dagar på ett av mina recept på citodon så jag hämtade genast ut dem och bestämde mig för att ta mitt liv. I två dagar satt jag och skrev avskedsbrev till alla mina nära och kära och den kvällen jag skulle ta mitt liv kom alla mina vänner förbi mig. Fem vänner satt mitt emot mig i mitt kök och förklarade att de inte orkade se på längre. Att de ansåg att jag hade ett tablettmissbruk och att de ville att jag skulle lägga in mig på avgiftning. Jag var helt förtvivlad. Pendlade mellan att gråta och vara arg. Jag försvarade mitt missbruk med näbbar och klor. Men vi bestämde tillsammans att jag skulle lägga in mig morgonen efter och att två av mina vänner skulle köra upp mig.

När de lämnat mig den kvällen så var jag så förtvivlad. Men det fanns något i mig som gjorde att jag inte genomförde mitt planerade självmord men istället så skar jag sönder hela min högerarm. Jag ville få bort smärtan över att jag förlorat barnen, att mitt liv raserats och över att min familj vänt mig ryggen och anmält mig till socialtjänsten.

Jag lade in mig själv på avgiftningen, men de ansåg där att mitt huvudsakliga problem var mitt psyke och jag flyttades upp till psykavdelningen efter tre dagar. Där blev jag kvar i 1 månad. Under den tiden fick jag inga andra tabletter än de som ansågs vara ofarliga och inte beroendeframkallande. När jag skickades hem fick jag recept på bland annat Atarax, Lergigan och Theralen. Men jag hade ett flertal recept på apoteket på tabletter så jag började genast använda igen. Det gick ett par månader och jag hade barnen varannan helg. De hade fått flytta från jourfamiljen till min ena syster och hennes familj. Det gick relativt bra den första tiden. Jag använde mig "bara" av de tabletter som inte gick att missbruka under de helger barnen var hos mig. Men till slut så klarade jag inte det, utan jag började använda sömntabletterna igen på dagarna.

En dag, när jag bara hade min dotter hos mig, så bestämde jag mig för att måla om. Jag ville göra en förändring. Jag hade tagit 6 sömntabletter (en liten dos, enligt mig själv) och jag bestämde mig, tillsammans med min dotter, för att måla om i köket. När jag skulle börja måla så upptäckte jag att det kröp små, färgglada maskar i luckorna. De fanns även i diskhon och i badkaret. De var överallt. Jag skulle till varje pris måla över dessa maskar och min förhoppning var att de skulle dö av färgen. Jag försökte få min dotter att också se dessa maskar, men till min stora förtvivlan så såg hon dem inte. Jag började måla och mitt i mitt projekt så kom min systers man och hämtade henne. I efterhand har jag fått veta att jag uppträdde mycket mystiskt och han upplevde det som väldigt obehagligt.

Köksluckorna blev gröna, målade med roller och det såg riktigt fint ut. Tyckte jag då. Dagen efter när jag vaknade såg jag hur hemskt det såg ut och jag försökte förtvivlat att måla om dem vita igen. Det blev inte ett bra resultat. Den kvällen bestämde jag mig för att jag skulle ta mitt liv. Återigen satte jag mig och skrev avskedsbrev till alla mina vänner. Jag försökte få dem att förstå att jag inte alls hade ett problem med tabletter och att jag betett mig som jag gjort är för att jag mått så dåligt. Jag tog över 20 sömntabletter och väntade på att få dö. Jag dog inte. Istället vaknade jag mitt i natten och kräktes i flera timmar. Den natten hade jag även ringt en av mina bästa vänner och skrikit massa otrevliga saker åt henne. Det här minns jag inte, men hon berättade det för mig ett par dag efteråt. Samtidigt så bad hon mig att söka hjälp.

Jag lyssnade på henne och sökte hjälp på VIVA. De konstaterade att jag var en beroende och socialtjänstens missbruksavdelning kopplades in. Jag hade turen att träffa en underbar person som verkligen ville hjälpa mig. Jag hittade själv ett ställe dit jag ville åka och bara fem dagar efter att jag presenterat stället för honom, åkte jag på en sju veckors lång behandling. Detta var den 9 april 2008.

Idag är jag drogfri. Mitt sug efter tabletter gör sig påmint när jag stöter på jobbiga saker i mitt liv, men jag har lärt mig att hantera dem. Jag har lärt mig att känna på alla känslor. Både de som är dåliga, men även de som är bra. Jag inser att jag i 14 år levt helt avstängd och att mina barn varit de som lidit mest av det. Idag har jag mina barn boendes hos mig igen och jag tar tillvara på varje sekund tillsammans med dem. Idag har de en närvarande, kärleksfull och drogfri mamma.