Varifrån kommer åsikterna du har om dig själv?

Tycker du att du är för tjock, för smal, för klumpig, att du inte räcker till, att du borde motionera mer eller lider du av någon annan ”sanning ” om dig? Läs en fallbeskrivning om hur det kan gå till när vi programmerar oss med en ogynnsam uppfattning om oss själva som bygger på en enstaka händelse i barndomen och som sätter krokben för goda relationer i vuxen ålder.

Nedanstående text är ett utdrag ur Gaya Pienitzkas bok ”Insikter om inre ledarskap”:

Vi har alla ett område som vi känner oss bekväma att röra oss i, en komfortzon. Den utgör den arena som vi är vana vid att röra oss på. Tyvärr är en välkänd arena mer trygg än vad det okända är, även om den välkända arenan innehåller dödshot. Det är anledningen till att det är så svårt att göra även positiva förändringar; jag vet vad jag har men inte vad jag får. Har jag en gång lärt mig att jag inte är värd att älskas så är det lättare att ha relationer med människor som visar i handling att de verkligen inte tycker om mig, än att ha relationer med personer som älskar mig. Det här är också en av anledningarna till att människor som misshandlas av sin partner vanligtvis har mycket svårt att ta sig ur de destruktiva relationerna, eller hamnar i en ny liknande relation om de lyckas göra slut med en partner.

Tyvärr är det inte alltid helt lätt att bli medveten om vad egot faktiskt säger till oss, många gånger har programmeringen av egot skett så tidigt att vi glömt händelsen som givit upphov till att vi ser på tillvaron så som vi gör. Nedan finner du två exempel på inre dialoger som jag kunde bidra med att uppenbara för två av mina klienter:

Den första fallbeskrivningen finns med för att beskriva hur lätt vi kan skapa missuppfattningar om oss själva om vi tror på människor som betyder något för oss och om dessa är för unga eller för obetänksamma för att känna till hur ett barns begränsade logik kan ställa till det i skapandet av en självbild.

Flickan var två år och hennes storebror var sju. Brodern hade en kamrat som flickan var väldigt förtjust i. Kamraten, som saknade egna småsyskon, tyckte flickan var söt och charmig. Han var snäll och övertalade ofta brodern att låta flickan få vara med och titta på, eller till och med delta, när pojkarna lekte.

Vid ett tillfälle byggde de upp en liten stad med vägar och hus med klossar och sedan körde de runt på vägarna med leksaksbilar. Flickan fick titta på och köra med en överbliven bil i utkanten av stadsbygget. Hon var nöjd och tillfreds men hon var bajsnödig. Och eftersom hon hade blöja så bajsade hon bara, mitt i leken. Kamraten, som inte hade några småsyskon, reagerade med avsmak när han kände bajslukten. Han uttryckte sig häftigt och tyckte att flickan var äcklig. Flickan blev skärrad och rusade ut ur pojkrummet och in i köket där en förälder fångade upp flickan, tröstade och gick iväg för att byta blöjor. Flickan var aldrig mer med och lekte. Hon undvek kamraten, någonting som hennes bror bara tyckte var bra eftersom han gärna ville ha sin kompis för sig själv!

Med kunskap om att vårt logiska tänkande bara har utvecklats begränsat medan känslan är fullt utvecklad vid två års ålder kan vi skapa oss en bild av vilka slutsatser flickan drog av kamratens reaktion. Hon hade inte logiken tillräckligt klar för att förstå att kamraten tyckte att det luktade illa, att han antagligen hade lärt sig att tvätta händerna efter toalettbesök, vilket förmodligen gjorde att han ”visste” att bajs är någonting smutsigt som vi ska göra oss av med och spola ned så fort som möjligt.

Kompisen uttryckte med avsmak att det var äckligt, han pratade egentligen om bajset men flickan relaterade till sig själv, för hon var inte gammal nog att i logiken hålla isär begreppen. Barn har väl utvecklade känslosystem och flickan kunde känna kamratens avsmak och uppfattade att det var henne som han reagerat avståndstagande mot. Tidigare hade han accepterat och till och med bjudit in henne att delta. Nu tog han avstånd med besked och hon kände i sin lilla kropp att hon inte var omtyckt, hon var inte älskad, hon var äcklig.

Om det här hade varit en främmande pojke hade det förmodligen inte gjort så ont, men här var det frågan om en pojke som flickan tyckte mycket om och som hon hade förtroende för. Han hade varit pålitlig och konsekvent i deras tidigare möten. Det gjorde att hon hade förtroende för kamraten och det fick en förödande konsekvens; hon litade (med sin tvååriga logik) på honom även denna gång: Hon var äcklig – det blev en sanning. Händelsen ligger gömd i dunkel glömska när flickan väl vuxit upp till kvinna.

Det går naturligtvis alldeles utomordentligt att få ordning på kvinnans känsla för sig själv och eliminera känslan av att hon är äcklig genom att hjälpa henne att programmera om tankarna med hjälp av positiva affirmationer. Min övertygelse är dock att om hon får tag på den utlösande händelsen så kommer det att gå enormt mycket lättare och fortare för henne att ändra tanken. När kvinnan hittar startpunkten för sin övertygelse kan hon snabbt med sin vuxna logik inse det löjliga i att låta en sjuårig pojkes uttalande vid ett enda tillfälle styra hela hennes bild av sig själv. Förändringen i tanken och självbilden kommer blixtsnabbt efter det att ursprungshändelsen uppdagats och verklighetsbilden kan vändas på nästan ingen tid alls.

Texten ovan är hämtad ur Gaya Pienitzkas bok ”insikter om inre ledarskap” som finns att köpa till exempel via nätbokhandlarna www.adlibris.com och www.bokus.com . Gaya är författare, föreläsare och en av huvudlärarna på Lifecap ABs terapeututbildningar.

Lifecap AB