Skilda förväntningar på lärcentra

Näringslivets förväntningar på kursutbudet skilde sig radikalt från vad lärcentra själva erbjöd. Lärcentra blev inte den skjuts för det lokala näringslivet som många hoppats.

Kurser som gynnar produktionen direkt, och stärker det lokala näringslivet. Det var en bärande idé bakom de lokala lärcentra som etablerades i många kommuner i början av 2000-talet. Lärcentra öppnades i spåren av Kunskapslyftet och med devisen ”livslångt och flexibelt lärande” som ledstjärna. De var ett nytt grepp för att fort- och vidareutbilda vuxna. Kommunpolitikernas förhoppningar var att lärcentra skulle fungera som motor och bränsle för det lokala näringslivet och därmed för kommunen som helhet.

I lärcentra deltog de vuxenstuderande i högskolekurser på distans genom videokonferenser. Ulrik Lögdlund, sociolog vid Linköpings universitet, har undersökt vuxenutbildningen och dess aktörer, särskilt lärcentra och deras lokala nätverk, samt hur videokonferenserna fungerade. En av hans slutsatser är att lärcentra utsattes för motstridiga förväntningar och att de själva var alltför svaga gentemot övriga aktörer för att lösa detta.

- Näringslivet ville ha ett kostnadseffektivt lärande direkt kopplat till produktionen, säger han, medan högskolan via lärcentra tillhandahöll bredare, mer allmänna kurser. Något som också eleverna var nöjda med.
Lärcentra hade inte en så stark position att de kunde omdirigera högskolans kursutbud, fortsätter Ulrik Lögdlund. Högskolan dikterade förutsättningarna. Sammantaget ledde detta till att lärcentra inte blev den förstärkning av det lokala näringslivet som man hoppats.

I sina studier av videokonferenser som metod ser Ulrik Lögdlund hur tekniken dominerar. De tekniska förutsättningarna påverkar kraftigt, och försämrar, den pedagogiska kvaliteten, säger han.

- En grupp bland eleverna tycker inte om att synas i bild. De sätter sig i klassrummet så att de inte hörs eller syns och undviker därmed kommunikation med läraren. Lärarna får arbeta hårt för att överbrygga det avstånd som tekniken skapar.

De flesta lärare ger i det läget upp. De levererar föreläsningar som lika gärna kunde ha varit inspelade, säger Ulrik Lögdlund. De får ingen feedback och frågar inte heller efter den.

Tekniken tas för given och dess roll i det pedagogiska upplägget problematiseras inte, konstaterar Ulrik Lögdlund, som dock inte vill döma ut videokonferenser som metod. Men det gäller att vara medveten om och försöka hantera de speciella förutsättningar som tekniken skapar.

Avhandlingen heter ”Networks and Nodes. Practices in Local Learning Centres”. Ulrik Lögdlund disputerade i pedagogik den 21 januari.

Kontakt:
Ulrik Lögdlund 013-282184, 0734-607573, ulrik.logdlund@liu.se