Lotta Gray tolkar LINUM.

Lotta Gray är en Stockholmsbaserad journalist och författare, vars texter publicerats i svensk media i decennier. Lotta driver också den prisbelönta bloggen Vimmelmamman i ett av Sveriges mest etablerade magasin för kvinnor, Damernas Värld. 2017 debuterade hon med romanen ”Himlen kan vänta”, en biografi som bland annat berör hennes egen kamp mot cancer.

"Det var någon gång 1989. Jag minns det väldigt tydligt för det var under de där åren i mitt liv när det mesta var kaos. Jag flyttade runt en del och kraschade på vänners soffor, jobbade extra i matbutiken på hörnet Hornsgatan och Götgatan i Stockholm och hade alltid för mycket månad kvar i slutet av pengarna.

Det var egentligen en väldigt stökig tid när man skulle landa i någon slags hamn som ung vuxen och där tankarna om ungdomslivet blandades med krav, förväntningar och en allmän förutsägbarhet. Allt det där som jag avskydde. Jag stannade inte i något, allt var förbrukningsvaror. Vänner, pojkvänner, kollegor och ytliga bekanta. Allt, precis allt byttes ut hela tiden och i en rasande fart.

Men en sak bestod och har bestått genom alla år in i vuxenlivet, föräldraskapet och nu, ett åldrande liv. Jag ser det väldigt tydligt. Hur hårt jag hållit i min enorma snuttefilt i gråblå sammet som ständigt följt mig i upp och nedgångar. Ett överkast som nu är så mjukt och följsamt av tidens tand att det är omöjligt att göra sig av med, byggt av minnen, händelser och skeenden.

Jag fick det av en vän som flyttade in i min lilla etta när vi var runt 25 år. Jag hade nästan inga sängkläder men hon kom med två påsar plagg och ett stort överkast. Det hade någon form av vaddering i sydda rutor och jag minns att det var mjukt och att jag ofta fann mig landa i just det där havet av mjukhet när hon inte var hemma. Då gick jag ofta och lade mig på bäddsoffan i hallen, på det där bubbliga, stora överkastet, som om vi hade en hemlig pakt med varandra.

När hon sedan glömde att ta med sig det bubbliga, gjorde det ingenting. Jag sa inget, påminde henne inte utan låtsades som ingenting när vi sågs på våra barrundor eller hemma hos vänner, så det blev kvar och det blev mitt.

Jag flyttade ofta, rensade och slängde mycket då jag alltid bodde trångt och fick välja noga vad som skulle med. Det gråblå var ett självklart val. Det tröstade mig på natten och värmde mig kalla vintrar i dåligt isolerade lägenheter och det dömde aldrig, lät mig vara i all min rörighet och fanns där närhelst jag ville ha tröst.

Så småningom blev livet ljusare och fick ramar och struktur. Ett fast jobb, en tjusig pojkvän. En lägenhet med våra namn på dörren och en katt köpt på Blocket. Plötsligt var vi två som skulle samsas om det där mjuka, lena överkastet- katten och jag. Hon slet upp trådar i den gråblå bomullssammeten med sina klor när hon spann, men jag bannade henne sällan, det skapade bara fler minnen och patina till min ständiga följeslagare. Och när jag några år senare blev gravid, låg jag ofta och ammade med den gråblå, slarvig ihoprullad som stöd bakom ryggen.

Trender kom och gick. Färger byttes ut, inredning bestod inte speciellt länge nu när jag var vuxen och hade bättre ekonomi. Jag tröttnade fort, precis som när jag var yngre men mitt gråblå överkast fick stanna. Ofta låg det vikt nere vid sängkanten men hamnade ibland i soffan bland nappflaskor, leksaker och barnkräk. Det var lite för stort för att tvätta i min maskin men det struntade jag i. Vår relation var helig.

Nu har det gått många år sedan vi sågs första gången, det gråblå och jag, men allting är sig likt. Barnen är stora, nästan utflugna och sällan hemma. Jag däremot, tillbringar mer och mer tid i eget sällskap och trivs bra med det. Mitt hem är ljust och varmt där stor vikt har lagts vid tidlösa material och klassisk design.

Var sak har sin plats. Ibland stryker jag med handen över mitt överkast, tänker ofta på min vän och känner strukturen under mina händer, låter fingrarna löpa längst det bubbliga och drar i de numera trasiga bomullstrådarna som sticker fram här och var. Minnena sköljer över mig, hur vi dansade som unga i mitt lilla kök på Söder, den där gången jag inte hade några rena handdukar utan fick vira i mig i det gråblå för att torka. Min första kyss med min man och så barnen då som haft stor glädje när det gråblå agerat både picknickfilt och tält. Du och jag, jag och du, genom livets vindlande gång."

”Ni är våra kunder, men också våra följare och våra läsare. För oss betyder ni allt. Utan er, hade det inte funnits något vi. Därför har vi tagit på oss uppgiften att på största allvar, med stor kreativitet och nytänkande, skapa ett varierat innehåll för er som vi tror att ni har såväl glädje, som nytta av. Vi vill arbeta med branschens bästa stylister och fotografer, men också andra skapande kreatörer som vi tror kan tillföra något av intresse. Under året har vi därför träffat konstnärerna Elisabeth Biström, Josefin Tolstoy och Cajsa Wessberg, men också intervjuat klimatjournalisten och författaren Maria Soxbo och chefredaktören Jesper Tillberg. Vi har tagit fram guider och beskrivande texter, i syfte att underlätta vid gardinhängning, dukning eller bäddning och gjort hemma hos-besök för att se hur vårt varumärke kommer till liv utanför vår webbutik.

I höst och i samband med återlanseringen av PAOLO i egen regi, släpper vi på för ett nytt grepp. Vi har låtit journalisten och författaren Lotta Gray, tolka vårt överkast PICCOLO i skönlitterär text. Då vi själva ser och förstår att våra produkter används genom generationer, inser vi också att det finns många historier att berätta. Lottas text är fiktiv, men den skulle lika gärna kunna vara sann. Har du också en berättelse som LINUM är en del av? Tveka inte att höra av dig till oss, vi vill gärna ta del av den och kanske rentav sprida just din tolkning vidare.”

Charlotta Dahlqvist, COO LINUM