Jurist gillar Rättviks modell för tillsyn

I förra numret av Livsviktigt berättade vi om Rättviksmodellen för Tillväxt och Tillsyn. Många handlare, och andra matföretagare, betalar avgifter för kontroller som aldrig utförts. Så fungerar inte Rättviksmodellen.

Konkret handlar modellen om att sättet att beräkna både avgifter och antal besök skiljer sig från andra kommuner. Kontrollen ska enligt lag vara avgiftsbaserad, inte skattefinansierad, vilket innebär att man betalar för en motprestation. Detta är kärnan i det hela.

Betalar efter utfört arbete

Enligt Rättviksmodellen faktureras inte handlaren förrän efter utförd kontroll, då i en fast del och i en rörlig. Men än så länge är modellen inte så känd och livsmedelsverket har inte uppmärksammat den i sina riktlinjer. Däremot har livsmedelsverket – som svar på när Rättvik sände in modellen för granskning hos dem – påpekat att det ska vara EN avgift , inte två.

Oseriöst svar 

För att kolla att modellen var laglig enligt riktlinjerna för tillsyn skickade de också modellen till Sebastian Scheiman , jurist vid Centrum för Rättvisa. Centrum för rättvisa har tidigare drivit mål i dessa frågor och har ett ärende uppe just nu i Göta hovrätt där de för en korvkioskägares räkning kräver pengar tillbaka för kontroller som aldrig utförts. Sebastian Scheiman tycker inte att Livsmedelsverkets svar till Tillväxt och Tillsyn var särskilt seriöst och han har svårt att se hur man kan tolka lagtexten på det viset. – I lagen handlar det om en avgift istället för en skatt. Det har inte med en eller två eller tre avgifter att göra, säger han.

Bekvämt för kommunen 

Sebastian Scheiman tycker att Martins och Markus modell är bättre än den modell Livsmedelsverket tagit fram i samarbete med SKL, eftersom man kommer tillrätta med att kommuner tar betalt för saker de inte levererar. Det system som de flesta kommuner använder idag innebär istället att de tar betalt av företagarna för kontroll innan den skett. – Detta är en bekvämlighetsfråga för kommunerna, det är ju lättare för kommunen att budgetera om man i förväg vet hur mycket pengar man får in. Men Martins och Markus modell visar att man kan göra annorlunda om man bara anstränger sig lite – som blir bra för både kommunen och livsmedelsföretagarna. Syftet är att minimiera risken att man inte får vad man betalar för, säger Sebastian Scheiman.

Säkerhet för konsumenten 

För en handlare är det obegripligt att kommunen tar betalt för något man inte får. Sebastian Scheiman delar upp problemet i tre delar. – I botten ligger säkerhetsaspekten, att maten vi äter ska vara säker för oss konsumenter, oavsett om vi handlar korv från en ambulerande korvgubbe eller köper den över disk i butik. Hur kan kunden vara säker på att den mat han eller hon äter är säker om kommunerna inte genomför den kontroll de betalar, frågar han sig.

Konkurrensnackdel 

Den andra aspekten har med livsmedelsföretagarens rätt till tillsyn att göra. Att det faktiskt kan innebära en konkurrensfördel för en handlare i en kommun som sköter sina kontroller regelbundet jämfört med att verka i en kommun som inte gör det.

Rättsäkerhet för företagare? 

Den tredje biten i problemet har med den uteblivna motprestationen att göra. Generellt gäller att kommunen ska utföra en motprestation – kontrollen – om den tar ut en avgift. Annars blir det en olaglig skatt. Helst ska kontrollen ske samma år som avgiften tas ut, men det är möjligt för kommunen att fördela besöken lite olika under en treårsperiod. Struntar kommunen i kontroll de första två åren läggs all kontrolltid ihop till år tre. – Effekten blir väldigt konstig när kommunen det tredje året spenderar massor av timmar för kontroll. Och vad händer om företaget bestämmer sig för att lägga ner sin verksamhet innan år tre löpt ut? Då borde kommunen bli återbetalningsskyldig för icke utförda kontroller. Generellt sett måste företagaren ha rätt att veta vad han betalar för – det är i grunden en rättssäkerhetsfråga att man vet för vad och varför man betalar pengar, säger Sebastian Scheiman.

Variabler – inte konstanter 

Sebastian Scheiman menar att Livsmedelsverkets modell får det att framstå som att både tid och pengar är konstanter, när de båda i själva verket är variabler. Hur mycket tid som gått åt och hur mycket det kostat kommunen att utföra kontrollen kan bara avgöras i efterhand. Det tycker Sebastian Scheiman att Martin och Markus tar hänsyn till i sin modell eftersom fakturorna ska skickas i efterhand. – Fakturerar man i efterhand har man ju en reell chans att veta vad det faktiskt kostade – som det ska vara när man utför en tjänst på löpande räkning och tar betalt för den. Tillväxt och Tillsyn tycks även ha ambitionen att taxan ska begränsas till att täcka relevanta kostnader för kontrollen, vilket är en förutsättning för att den ska överensstämma med den kommunala självkostnadsprincipen. – Men det jag tycker är allra bäst med Rättviksmodellen är deras syn på företagarna som något positivt för kommunen som man vill hjälpa att utvecklas istället för att se dem som något man bara kan tjäna pengar på, säger Sebastian Scheiman.

Text: Marie Halldestam