Landscape of the Spirits – Del två: Gárránis — Korpen

Ett musikaliskt samarbete mellan den samiska artisten Sara Ajnnak och den engelska folkduon The Ciderhouse Rebellion

Jojk, violin och dragspel bildar en förtrollande ljudbild där vi tillsammans närmar oss något uråldrigt – något som både förenar och förundrar.

Lyssna här: https://open.spotify.com/album...

Sara Ajnnak berättar: Den första delen av vårt gemensamma album kallade vi Cradle – vaggan – som en hyllning till naturen som vagga för vår nyfödda musik. I denna andra del har vi valt namnet Korpen – Gárránis. Trots de ständiga skillnaderna mellan våra samtida kulturer finns här en känsla av något gemensamt – trådar från ett förflutet ingen riktigt kan reda ut. Ett delat kognitivt arv, djupt rotat i våra historiska sätt att förstå världen.

Det finns ljud som inte börjar – de träder fram, som minnen ur dimman. Som vingar i slowmotion, kretsande över det som en gång var heligt.

Trots avstånden mellan oss cirklar musiken kring något gemensamt – som en skugga vi alla känner igen, även om vi inte kan namnge den. I samisk tradition är korpen en bro mellan världar; i andra mytologier vakar den, bedrar eller sörjer. Här rör den sig genom allt detta – delvis budbärare, delvis ande.

Musiken i Gárránis – Korpen rör sig genom landskapet som en berättelse i toner. Den börjar i den tunga tystnaden i Whispers Through Stone, där klangerna viskar om något förlorat. Den fortsätter in i den ekande frånvaron i Where the Trees Once Stood, där varje ljud tycks bära minnet av det som en gång var. I Trapped Spirits in the Hollow Ground hör vi röster som tystnat, men inte försvunnit – de vilar i myren och väntar på en återkomst som kanske aldrig kommer. Och i When the Soil Forgets the Barren Ground börjar till och med minnet vittra bort, ersatt av något som är äldre än själva minnet – något som dröjer kvar under ytan, i markens djup.

Det här är inte musik som pekar ut en riktning. Den vandrar – genom skogsmark, myr, ruiner och ben – i korpens båge över glömda landskap. Delvis omen, delvis vägvisare, kallar den inte på det förflutna, utan på det som ligger under det.

I våra skilda traditioner bär korpen en tyngd. I Adam och Murrays kulturarv uppträder den som omen och iakttagare – från den bibliska korpen som distraheras av döden, till fåglarna i Towern som sägs vaka över en nation. Poes korp hemsöker sinnet, medan den nordiska mytologin gav oss Hugin och Munin – tanke och minne – nära den samiska förståelsen av korpen som vishet. Till och med nordiska kungar sägs ha bytt till sig fjädermantlar från samerna. Kanske följde berättelserna med fjädrarna. Korpens skugga dröjer kvar än.