Stora känslor när Anna Ihlis och Dalasinfoniettan möts genom dirigenten & arrangören Joakim Unander.

Stora känslor när Anna Ihlis och Dalasinfoniettan möts genom dirigenten & arrangören Joakim Unander.

Det skulle egentligen ha blivit en konsert sommaren 2020. Men precis som allt annat sköts det upp. På initiativ av Musik i Dalarna ändrades planerna till något mer beständigt. Repertoaren utökades med fler arrangemang som ger Karlfeldts poesi i Annas tonsättningar en storslagen och nyansrik kostym.

- Inspelningsveckan är ett minne för livet! Tillsammans med Dalasinfoniettan i Joakims fantastiska arrangemang, mina vänner och medmusiker Anna Ahnlund, Hanna Enlöf och Björn Sima har musiken fått en ny och tidlös tondräkt. Det jag kände när jag valde dikterna och skrev musiken är förstärkt med all den dynamik en klassisk orkester kan bjuda på. Jag är så glad över det här musikaliska mötet och ser mycket fram emot när vi får dela med oss av resultatet!
- Anna Ihlis

Joakim Unander är en av Skandinaviens ledande operadirigenter ur den yngre generationen. Han var Folkoperans chefdirigent 2007–2013 men debuterade på Kungliga Operan redan 2001. Bland senare års omtalade uppdrag märks Henrik Dorsins ”Glada änkan” på Stockholmsoperan 2017. I maj i år utsågs han till konstnärlig ledare och musikdirektör för Livgardets dragonmusikkår.

- Jag har längtat efter ett projekt som det här. Några av mina favoritinspelningar är påkostade crooner-produktioner från 50- och 60-talen, med stor orkester och stilfulla arrangemang, gjorda av skickliga arrangörer som på sin tid närmast verkade som personliga hovleverantörer till de lysande stjärnorna på sångarhimlen. Röst tillsammans med en orkester är centralt i den klassiska musiken sedan operans födelse tidigt 1600-tal.

Joakim Unander fortsätter:

- Jag skulle kunna säga att jag som arrangör skapat något nytt och annorlunda i Annas sånger med mina arrangemang – att sångerna får nytt liv i och med dessa bearbetningar. Men sanningen är att sångerna redan hade allt det där i sig från början. Det jag gjort är egentligen att projicera dem på en större yta, och översatt dem för orkestern. Och ibland lagt in lite av mig själv.

Karin Holdar, Länsmusikchef, Musik i Dalarna, kommenterar samarbetet:

- Med det här samarbetet känner jag att vi använder styrkan hos Dalasinfoniettans fina musiker ihop med Dalapops produktionskompetens på ett kreativt starkt sätt. Att få göra denna produktion tillsammans med Anna, vars konstnärlighet klingar så samstämmigt med orkestern, är en stor glädje.

Bakgrunden till projektet:

Det mångåriga jobbet av att först hitta de dikter som känns. De som betyder något som till slut blev min värld, sammanföll med min vardag och till sist kunde bli tonsatta. Vi backar bandet så långt som till 2014 när förfrågan kom från Svenska Karlfeldtsamfundet. Det ganska motsträviga ja:et med känslan av att det här kommer aldrig gå. Vad ska jag hitta i honom som jag kan identifiera mig med som kan skapa inspiration till musik? Mesta delen av tiden fram till släppet av albumet juni 2018 gick åt till att läsa om Karlfeldt, prata med människor om honom, se hans värld och försöka hitta gemensamma nämnare för att sedan hitta det i hans dikter. Ta reda på var i hans diktning och sex diktsamlingar det kunde finnas knutpunkter. Mellan honom och mig. Eller rättare sagt mellan dikten och mig. Under de fyra åren fram till att albumet slutfördes innehöll mitt liv förlusten av en viktig anhörig i kontrast till födelsen av min andra dotter, separation, flytt och sjukdom. I de dikterna som jag valde ut fanns en skörhet och en direkthet som jag kunde koppla till mitt liv och egna upplevelser. Parallellt med min vardag hittade jag dikter dagsaktuella för något av det ovannämnda. Sakta men säkert tonade Karlfeldt bort och orden blev mina egna, de blev sanna och nära.

Skivan släpptes och togs emot lika nära som den kändes att göra. Både live och vid lyssningar:

”Sångerskan Anna Ihlis fångar den Karlfeldt som finns bakom bygdefernissan, Hon, själv uppvuxen i Gagnef i Dalarna har inget behov av att förstärka några schabloner" Dagens Arbete (Skivrecension)

Det citatet sammanfattar min första infallsvinkel, jag ville bort från hans förskönande bild av Dalarna, från honom som de flesta spelmännen ansåg vara The Mas, bort från det folkloristiska men lika mycket bort från det pompösa. Svenska akademien och Jussi Björling. Det var som att det fanns ett glapp mellan de två sidorna. Min farfar var en av dem som såg honom mellan de världarna. Han läste dikter för mig och tyckte att jag skulle ta mig an det här på mitt sätt.

"Ja, en stor del av den fina behållningen var faktiskt Ihlis ord mellan styckena. Vart och ett upplevdes ha både mening och relevans. För en alltmer trollbunden publik beskrev Ihlis hur hon under fyra år andats, levt och sörjt med Karlfeldt. Och det märktes i varje ton hon tog. Ihlis röst var full av känslor som tillsammans med Karlfeldts egna ord verkligen kändes i magen. Det är gripande, vackert och uttömande." DT (Liverecension)

Från skivsläppet 1:a juni 2018 har jag spelat materialet live främst på trio men också med sexmanna band. Det har bokats till de fina salongerna, till bygdegårdar och festivaler. Dikterna och musiken har helt enkelt platsat i de rum de har befunnit sig i. För beröringspunkterna är mänskliga. Födelse, död, förlust och relationer. Längtan, ensamhet och samhörighet. Jag jobbar inte med tunga muskler bakom mig, har ingen bokare och inget skivbolag. Det här materialet har banat sin egen väg.

Ordet som sammanfattar den här processen för mig är möten. Nu har det uppstått ett nytt möte, ett genuint. Projektet har valt sin egen väg och på initiativ av Musik i Dalarna möts pop och gammal poesi med dagsaktuell innebörd den ännu äldre klassiska världen. Joakim Unander har verkligen tagit till sig vad texterna har betytt för mig. Han har lyssnat lyhört och tagit med sig det när orden, som vid det här laget känns som mina egna får en större men ödmjuk kostym. Han har färgat med fingertoppskänsla och förstärkt den dynamik som jag från början skapade i min musik.

Många är de poeter som har hjälpt mig att sätta ord på livet, som till exempel kassettbanden där Karin Boye läser Karin Boye. Eller på de nationella proven i svenska på gymnasiet. Jag var för blyg för att göra den muntliga redovisningen men fick dispens om jag läste en dikt. Den dikten hittade jag i Bruno K Öijers diktsamling "det förlorade ordet" Bara titeln drabbade mig. Kristina Lugns diktsamling "hejdå ha det så bra" Eller Ferlins "här sitter du ensam på handlarnas trapp och gråter så övergivet..."

Dikt och poesi var det jag skrev först, långt innan musiken tog form så mötet för mig med en poet är inte så otippat. Från början var det svårt att det var just Erik Axel Karlfeldt men nu bottnar jag i dikten och inte i personen bakom. Hur intressant det än har varit att ha blivit så insatt i en människa liv fått träffa hans ättlingar, lära mig saker och befinna mig i miljöer jag aldrig skulle ha varit i annars så vinner poesin. Precis om den alltid har gjort i mitt liv. Däremot är jag tacksam över att nu få genomföra en barndomsdröm. Sjunga tillsammans med orkester. Med alla sina nyanser och all sin tidlöshet.

"Anna Ihlis lyckas göra personlig samtidsmusik av Karlfeldt. Det är pop men ändå inte. Hon bottnar i varje textrad och hittar melodiska vägar som hela tiden överraskar" Dagens Industri