Länsstyrelsen Västra Götaland slår ut den förnybara småskaliga vattenkraften genom att gå för långt och för fort

Länsstyrelsen i Västra Götalands län har förelagt en rad verksamhetsutövare att söka tillstånd för befintliga vattenkraftverk. Som grund för föreläggandet har angetts att verksamhetsutövarna saknar tillstånd för sin verksamhet.

Möjligheten att förelägga verksamhetsutövare att ansöka om tillstånd för pågående verksamhet har fastslagits av mark- och miljööverdomstolen (MMÖD) i ett antal domar från 2012. I domarna uttalade MMÖD att länsstyrelsen bör kunna förelägga en verksamhetsutövare (som saknar tillstånd enligt MB, VL eller ÄVL) att ansöka om tillstånd till bedrivande av vattenverksamheten för fastställande av villkor för densamma, detta för att länsstyrelsen ska kunna fullgöra sin skyldighet att utöva tillsyn. Havs- och vattenmyndigheten (HaV) har därefter i tillsynsvägledning 2014-02-24 kring urminnes hävd och vattenkraftverk framfört att det är tydligt att det inte är acceptabelt att driva ett vattenkraftverk med hänvisning till urminnes hävd samt att länsstyrelserna har stöd för att förelägga om tillståndsprövning för vattenkraftverk med pågående elproduktion.

Länsstyrelsen i Västra Götalands län har under året utfärdat ett 20-tal förelägganden och avser enligt uppgift att utfärda ytterligare att antal förelägganden. Förelägganden har även utfärdats av länsstyrelsen i Örebro län. Prövningen syftar till att fastställa de villkor som ska gälla för verksamheten. De villkor som har ställts i de ärenden som har avgjorts har varit mycket ingripande och innebär i praktiken att verksamhetsutövarna tvingas avveckla sina verksamheter med stora kostnader som följd. Detta är givetvis förödande för den enskilde verksamhetsutövarens ekonomi samtidigt som det innebär att produktionsresurser för förnyelsebar energi går till spillo.

Föreläggandena sker trots att det pågår ett flertal processer som kan påverka de som kan ställas på verksamheterna och de avvägningar som ska göras vid prövningarna. Detta gäller särskilt vattenförvaltningens utpekande av kraftigt modifierade vatten (KMV) som har direkt betydelse för vilken kravnivå som ska gälla och som skall beslutas under nästa år. Samtidigt är vattenverksamhetsutredningens slutbetänkande föremål för remissbehandling under hösten.

Innan dessa processer är slutförda är ambitionsnivån och därmed kravnivån för vattenkraften oklar. Det framstår inte som rimligt att myndigheterna tvingar verksamhetsutövare att vidta åtgärder, och i många fall avveckla sina verksamheter, innan förutsättningarna för verksamheternas bedrivande är klara. De nya villkoren blir ofta så omfattande att verksamheterna inte kan fortsätta, vilket innebär att besluten i praktiken är att jämföra med ett näringsförbud.

Den småskaliga vattenkraften drabbas på ett oproportionerligt sätt av samhällets ambitioner att återskapa en god ekologisk status i alla vattendrag. Befintliga anläggningar för produktion av förnybar energi förstörs samtidigt som enskilda verksamhetsutövare tvingas att bära hela kostnaden för samhällets ändrade ambitioner. Systemet framstår dessutom som extremt ineffektivt då stora summor läggs på rättsprocesser och prövningsformalia istället för på miljöåtgärder. Det behövs en sammanhållen och medveten diskussion om vilka prioriteringar samhället bör göra när det gäller det vattenkraften och hur bördorna ska fördelas. Det finns därför mycket starka skäl att avvakta med en prövning till det att de nya miljökvalitetsnormerna är satta och det står klart hur vattenlagstiftningen ska utformas.