NHL-proffset Mikael Renberg nu LTU-student

Studenten Mikael Renberg, lär sig disikera

När Mikael Renberg som 21-åring debuterade i amerikanska hockeyligan, NHL, var han nära att redan första säsongen vinna det högt eftertraktade Calder Memorial Trophy, för årets nykomling. I hans huvud fanns bara ordet ”proffs”. Flera år senare gjorde sig en annan verklighet påmind - livet efter hockeyn.

– Ungdomstränarna i Sverige tar inte sitt ansvar när det gäller att uppmuntra unga spelare att även bry sig om skolan, något de borde, med tanke på att ungdomarna mest troligt ska ha ett yrkesliv efter hockeyn, säger Mikael Renberg.

Flygresorna hem till Philadelphia, i hockeylagets specialchartrade plan efter en lyckad bortamatch, de minns han särskilt, att få sitta där på planet och dela en öl med lagkompisarna, äta något gott och känna den gemensamma segerglädjen. Lyxhotellen, stjärnstatusen och de första, telefonsamtalen hem till mamma och pappa i Piteå mitt i natten, är oförglömliga, då han ringde bara för att få berätta om målen han gjort i en match, så att de skulle veta att det gick bra för honom, riktigt bra - det var en tid i framgångsrus.

Hans livs resa hade börjat, en resa och ett äventyr som är få förunnade, men som så många unga hockeyspelare drömmer om - livet som stjärna i NHL.

– Den där glädjen man kände i kroppen efter en viktig seger var en sådan kick. Man jobbar så otroligt hårt, så många år, och så får man betalt genom framgång, det är en otrolig känsla, den är oslagbar. Det är en känsla jag vet att jag aldrig kommer att få känna igen, nu när jag lagt av, säger Mikael Renberg. 

Livet var hockey
Mikael Renberg blev snabbt en hjälte på isen och befann sig snart mitt i de stora, avgörande ögonblicken. Under 1995-96 bildade han tillsammans med John LeClair och Eric Lindros den framgångsrika så kallade Legion of Doom-kedjan i Philadelphia Flyers.

Hela tillvaron var hockey. Mikael Renberg var eftertraktad även som privatperson, inte minst av media i Sverige; denne trygge, lugne norrlänning som slogs på isen, mot de bästa i världen, i NHL.

– Men allt har en början och ett slut, så även hockeyn. Det är en yrkeskarriär som tar slut tidigt, som proffs när man är omkring trettiofem, säger Mikael Renberg.

När han insåg att hockeykarriären var slut, ville han inte att livet skulle bli som efter slutspel- att man vaknar på morgonen och allt känns tomt.

-Jag har tillräckligt med pengar från min hockeykarriär för att inte jobba en dag till i hela mitt liv. Men det funkar inte för mig. När hockeyn var över ville jag ha ett helt nytt mål i livet. Jag ville ha en meningsfull tillvaro, säger Mikael Renberg.

Från NHL till LTU
Okänt för många är att Mikael Renberg redan som 20-åring börjat  läsa på Komvux. I och med att han spelade på A-lags nivå som 16-åring hade han haft svårt att kombinera gymnasiet med hockeyn, men innan han åkte för spel i NHL hade han hunnit läsa in nästan hela gymnasiet via Komvux. Det var ett initiativ han tog själv. 

Tio år senare slutförde han studierna han en gång påbörjat, skrev högskoleprovet och sökte till sjukgymnastikprogrammet på Luleå tekniska universitet - och kom in. Hösten 2011 började han på Luleå tekniska universitet, en för honom ny värld. Inför första tentan var han så nervös så händerna skakade. Men tentorna går bra, han trivs, är envis och målmedveten.

– Jag är inte den smartaste i klassen, men definitivt ambitiös, säger han med ett tryggt leende.

Han känner dock till många exempel på hockeyspelare som har haft svårare att hitta sig en ny karriär efter hockeyn. De kan ha ägnat flera år av sin ungdom på hockeydrömmen och samtidigt försummat skolan. Så en dag står de där utan vare sig hockey eller betyg. Med sin erfarenhet som hockeyproffs och alla åren med hård träning på vägen dit, riktar Mikael Renberg nu kritik mot Svenska Hockeyförbundet.

Hockey inte yrke för alla
Hans kritik går ut på att ungdomstränarna i Sverige i dag utbildar unga spelare, som om alla skulle få ha ishockey som sitt yrke, och att tränarna inte tar ansvar när det gäller att uppmuntra ungdomarna att bry sig om skolan. Mikael Renberg tycker att de olika regionförbunden och klubbarna borde utbilda ledarna i respektive lag, i att skolan är viktig.

– Jag menar inte att alla behöver läsa på högskola eller universitet, men att plugga ökar ens valfrihet i livet, och jag tycker att tränarna på ungdomsnivå borde ta större ansvar för sina spelare när det gäller att även bry sig om skolan. De skulle till exempel kunna ha obligatoriska lästimmar på cuper, för ungdomarna måste ofta ta ledigt från skolan på exempelvis fredagarna för att vara med på cuperna, säger Mikael Renberg.

Han tycker dock inte att det ska tyckas synd om före detta idrottsstjärnor på grund av svårigheter att hitta ett nytt yrke.

– Vi måste göra som alla andra i samhället, fundera ut vad vi vill göra och försöka ta oss dit. Men en nackdel som elitidrotten kan föra med sig, på proffsnivå, särskilt i lagsporter, är att man blir passiviserad, säger Mikael Renberg.

På silverfat
Han menar att elitspelare i till exempel hockey får sin tillvaro mer eller mindre serverad på silverfat, för att fullkomligt kunna ägna sig åt hockeyn. Därför tror han att elitspelare riskerar att hamna i ett tomrum när hockykarriären är över. Spelarna bär med sig en förmåga och ett enormt driv, men de har inte övat upp förmågan att ta vara på detta, utanför isen.

- När du är hockeyproffs är det någon som säger åt dig när du ska kliva upp, vilken tid du ska vara i hallen, vad du ska göra på isen, när du ska äta, när du ska vara på flygplatsen för att checka in, och så vidare. Du behöver aldrig komma med några egna initiativ eller ta eget ansvar, förutom på isen, säger Mikael Renberg.

Han tillägger:

– Många blir säkert jätteirriterade när jag säger det här, men efter en hockeykarriär ska man faktiskt jobba med något annat i minst 25 år till, och för de flesta är hockeyn över fortare än man tänkt.