Statliga företagarpengar snedfördelas - eget företagande är ingen universalkur mot arbetslöshet

Individer som har en affärsidé och vill starta eget kan ansöka om starta eget bidrag genom Arbetsförmedlingen. Bidraget är tänkt att hjälpa företag att komma igång med sin verksamhet och göra verksamheten lönsam på sikt. Problemet är att bidraget sällan gör nytta och ofta går till personer som inte är lämpade att starta eget. Bidragspengarna leder sällan till den långsiktiga tillväxt och nytillskott av företagare som Sverige så väl behöver. Mycket skattepengar går idag till att hjälpa individer att komma igång med företagande. Genom att omprioritera och istället lägga mer pengar på att hjälpa befintliga företag att växa uppnår man en betydligt högre tillväxt, inte minst eftersom de befintliga företagarna redan fått bevisa att deras affärsidéer faktiskt är långsiktigt hållbara. Det svåra är ju inte att starta utan att faktiskt överleva på sitt företagande. Och eftersom väldigt många företag inte gör det bör staten se över sin fördelning av företagarstödet! Det svåra är ju inte att starta upp ett företag, tvärtom, svårigheten ligger ju i att få lönsamhet. Och eftersom många inte lyckas så är det fokus fel idag.

Forskaren Christer Johansson har lagt fram avhandlingen ”Den ofrivilligt frivillige företagaren, Starta eget bidragsföretagande och förändrad livssituation” vid Linköpings universitet. Avhandlingen visar att det största problemet med bidraget är dels att blivande företagare inte får tillräcklig kunskap om hur deras livssituation kommer att förändras när de går från anställda till företagare, dels att det inte finns några stödpersoner att vända sig till. Flera av personerna i Christer Johanssons studiegrupp hade varit arbetslösa i flera omgångar och kände sig tvingade att starta företag i brist på jobb. Visst kan det vara lockande för politiker och Arbetsförmedlingens handläggare att hänvisa arbetslösa personer till eget företagande för att snygga till arbetslöshetsstatistiken, men en individ som mer eller mindre tvingas in i företagande ges aldrig en rättvis chans att lyckas.

Min erfarenhet av den rådgivning som ges på Nyföretagarcentrum och andra stödinstanser för nystartade företagare är att ett alltför stort fokus ligger på att hjälpa nystartade entreprenörer att skriva affärsplan, marknadsplan och upprätta budgetar. För att verkligen lyckas som företagare krävs i själva verket att man i princip uteslutande fokuserar på försäljning och marknadsföring under sina första företagar år. Resultatet är att de nystartade företagarna lär sig att skriva en marknadsplan eller verksamhetsplan, men inte att sälja sina egna produkter eller tjänster.

Christer Johanssons forskning visar att företagare efterlyser bidragshandläggare med egna gedigna erfarenheter av att driva företag. Det borde vara en självklarhet att handläggare som ska bedöma en affärsidés långsiktiga potential har en mångårig erfarenhet av att driva företag. För att maximera den tillväxtmässiga utdelningen på starta eget bidragen krävs ett tuffare och mer selektivt urval av de individer som beviljas bidrag.

Jag föreslår en psykologisk bedömning, någon form av lämplighetstest som avgör om personen i fråga är lämpad att driva företag och har den motivation, det driv och den målmedvetenhet som krävs för att lyckas. Detta ska ske i samråd med den blivande företagaren som förtjänar att få en realistisk bild av vad som krävs för att lyckas och hur vardagen som företagare kan te sig, annars ger vi dem inte en ärlig chans att lyckas. Att driva företag passar inte alla och är definitivt ingen universallösning mot arbetslöshet.

Min förhoppning är att politiker och företagsrådgivare ska ge en realistisk bild av vad som krävs för att lyckas som företagare. Det skulle förebygga många av de personliga tragedier som förekommer och känslan av personligt misslyckande som riskerar att komma som ett brev på posten för de nyblivna entreprenörer som inte lyckas skapa ett bärkraftigt företag. Individer som inte är lämpade att starta företag behöver få veta det innan de skuldsätter sig själva eller tvingas uppleva svidande personliga nederlag. Jag har personligen sett flera människor hamna i detta utanförskap med skulder för hundratusentals kronor resten av sitt liv. Och då är inte statens insatser medräknade. Ingen talar om de som ”inte lyckas” och knappast de själva. Vem vill skylta med sitt misslyckande?

Lena Törner, psykolog och entreprenör som sedan 1998 driver utbildningsföretaget MacoMedia AB