En domarattack – och en attack på fotbollens trovärdighet

Det tog inte ens några omgångar. Knappast ens några matcher. Så var vi där igen. Söndagens match mellan AIK och IFK Norrköping fick avbrytas efter att ett föremål kastats in från läktaren och träffat domaren. Och som så många gånger förr följde det märkliga: Ett så kallat "säkerhetsmöte", några minuters paus, och sedan... spel igen. Som om ingenting hänt. Som om en domare inte precis blivit attackerad mitt under pågående match.

Och därmed är årets fotbollssäsong också officiellt invigd. Inte av spelglädje, inte av sportsliga prestationer – utan av ett övergrepp. På domaren, på spelet, och på alla oss som fortfarande – av någon tragikomisk och naiv anledning – tror att fotboll handlar om idrott.

Det är dags att säga det rakt ut: det här är inte längre enskilda incidenter. Det här är systemfel. Och det är ett trasigt system som ingen tycks vilja laga.

Riksidrottsförbundet? Tysta. Svenska Fotbollförbundet? Paralyserade. Klubbarna? De duckar och viskar. Ingen vill ta i det här med tång. Ingen vågar säga det uppenbara: den så kallade "supporterkulturen" har blivit ett eget maktblock inom svensk fotboll. Ett block som gör som det vill, när det vill – och som i praktiken står över både regler och moral.

Och ja – detta är en del av supporterkulturen. Någon kommer naturligtvis skrika "det där är inte riktiga supportrar!" Men snälla, kom inte dragandes med den trötta ursäkten. Supporterkultur är inte en fast, orubblig staty i granit. Den förändras. Den formas. Supporterkultur är ett resultat av vad vi accepterar, vad vi tolererar, vad vi låter passera. Och i det klimatet vi nu har i svensk fotboll – där pyroteknik smugglas in, matcher avbryts, funktionärer hotas, domare skadas – Så är det just detta vad supporterkultur numera innebär.

Och varför skulle det förändras? Ingen tar ju ansvar. Domare som blir attackerade återvänder till planen. Det borde vara självklart: blir en domare angripna, ska matchen avbrytas och inte återupptas. Punkt. Men i praktiken är domarna bakbundna. Det viskas om klubbars påtryckningar, om konsekvenser för tabeller, om "läktarbalans". Och så hukar man sig. Man blundar – igen.

Spelarna då? De som i teorin borde stå upp för sporten, för spelplanens integritet? De är lika tysta. Eller värre: de poserar glatt på bilder med supportergrupper, sympatiserar med fansen – även när dessa fans gång på gång agerar som fotbollens fiender. Att ta avstånd offentligt från våld, hot och sabotage tycks vara för mycket begärt. Hellre ett tyst "jag förstår frustrationen" än att faktiskt ha en ryggrad.

Och så polisen. Ja, visst finns det exempel på när polisen faktiskt agerat – som när matchen mellan Djurgården och Hammarby bröts på grund av en läktarsituation. Då hände något. Då visade man att det går. Men varför händer det så sällan? Varför är det fortfarande undantaget, inte regeln? Varför fortsätter man låta klubbarna och de så kallade supportrarna diktera villkoren, i stället för att sätta ner foten?

Det enda rimliga i det här läget vore att alla inblandade – RF, SvFF, klubbarna, domarna, spelarna, polisen – sätter sig ner och säger: "Okej. Vi vill inte förändra det här. Vi tycker det är okej. Vi accepterar att supporterkulturen styr svensk fotboll." För det är precis det man signalerar just nu. Det är precis så verkligheten ser ut.

Och då kan vi andra – vi som fortfarande trodde att fotboll var något annat – äntligen sluta låtsas.

• Sluta låtsas att sporten styrs av regler.
• Sluta låtsas att domaren är den högsta auktoriteten på planen.
• Sluta låtsas att vi bryr oss om spelarnas säkerhet.

För så länge ett föremål kan kastas från läktaren och träffa och skada en domare – och matchen ändå spelas vidare – då är fotbollen inte längre en idrott. Den är ett skådespel. Och alla spelar med.

Utom domaren. Han får nöja sig med att ta smällen.