Nyckeln till politisk makt!?

Politikers sjunkande förtroende är en av samtidens omdiskuterade kriser. Det mäts i undersökningar, det diskuteras i tv-soffor, och det fyller flödena på sociala medier. Folk suckar och skakar på huvudet åt politiker som verkar leva i en parallell verklighet, där de glider undan frågor, skyller på andra eller bollar ansvaret vidare till någon kommande utredning. Men är det konstigt att förtroendet är i fritt fall när politikerna verkar tro att väljarkåren består av någon slags enfaldiga statister?

Det är dags att prata om ödmjukhet. Ja, just det ordet som ofta får politiker att se ut som om de just fått en tugga av en sur citron. För ödmjukhet verkar, ironiskt nog, vara något av det svåraste för människor som lever på förtroende. Kanske har de förväxlat ledarskap med ofelbarhet. Kanske har de glömt att vi, folket, inte kräver perfekta politiker – vi kräver mänskliga politiker. Och en mänsklig politiker är en som kan säga ”Jag hade fel” utan att samtidigt få panik över nästa opinionsmätning.

Tänk dig ett scenario där en journalist frågar statsministern om vad regeringen ska göra åt den alltmer akuta gängkriminaliteten. I stället för det vanliga svaret om ”utredningar” eller det obligatoriska ”vi satsar resurser på…” så svarar statsministern: ”Jag har ingen som helst aning i dagsläget. Vi har försökt med ett antal åtgärder som uppenbarligen inte har fungerat, och vi behöver tänka om.” Ja, det låter som en politisk skandal – tills man tänker på hur väljarkåren skulle reagera. En ärlig statsminister som inte är rädd för att erkänna sina begränsningar? Det skulle vara som att se en enhörning promenera genom riksdagshuset.

Och varför inte erkänna ”Vi hade fel” när en reform går åt skogen? Vi kan alla se siffrorna, vi kan alla läsa rapporterna. Om politikerna fortsätter att låtsas som att allt går enligt plan, är det inte bara hyckleri – det är att underskatta väljarnas, dvs vår, intelligens. Många av oss lever i en verklighet där vi dagligen står till svars för våra handlingar – på jobbet, i skolan, hemma med familjen. Varför skulle politiker vara undantagna den regeln?

Ett av de mest befriande uttalandena jag kan föreställa mig från en politiker är: ”Ja, vi kanske borde testa idén som våra politiska motståndare föreslog.” Att erkänna att en bra idé är en bra idé, oavsett vems partiprogram den kommer från, skulle signalera mod, pragmatism och äkta ledarskap. Det är sådant som bygger förtroende – inte att hårdnackat hålla fast vid egna misslyckade förslag för att det passar in i en ideologisk fålla. Jag är övertygad om att den typen av ärlighet skulle kunna skrapa ihop en och annan röst. Möjligen fler än de politiker som idag sätter stolthet och politisk prestige före oss väljare.

Så, till alla politiker som läser det här: ni kan få detta gratis tips. Ödmjukhet, ärlighet och en förmåga att erkänna fel är inte bara moraliskt rätt, det är politiskt smart.

Och om ni inte tar till er det … ja, då kanske jag själv får damma av en kostym och ge mig in i politiken.