Medtronics pacemaker är Margarethas farthållare i livet

Margaretha har alltid varit aktiv och tyckt om att träna. Hon trivs utomhus, springer gärna och spenderar mycket tid i stallet. 2010 bestämde hon sig för att springa sin första halvmara och träningen intensifierades.
Hon hade svimmat oförklarligt en morgon några månader innan loppet och hennes dåvarande sambo hade ringt ambulansen.

– Jag minns att jag blev yr när jag skulle gå upp för trappan och sen vaknar jag av att ambulanspersonalen säger att jag håller på att komma tillbaka, berättar Margaretha.

Läkarna hittade inget fel på mig den gången och svimningen kopplades samman med att jag hade ett lågt blodtryck. Så jag körde på som vanlig.

Margaretha fick förklaringen att eftersom hon var så vältränad så var det inget konstigt att hon hade lågt blodtryck. Hon fortsatte ladda inför halvmaran i Falsterbo och målet var att komma in under två timmar.
– Men kroppen var trött och hur mycket jag än tränade så blev inte flåset bättre. Jag var andfådd när jag gick upp för trappan och jag orkade knappt mocka inne hos hästen, men jag är inte den som ger upp. Och man vänjer sig på något vis vid att vara yr och trött, säger Margaretha.

Loppet gick riktigt bra och Margaretha var nöjd med sin tid på 2.19. Men på vägen hem, flera timmar efter loppet, började Margaretha plötsligt känna sig dålig. 
– Jag hann säga till min sambo att jag inte mådde bra och sen svimmade jag av, kräktes och var inte nåbar, berättar Margaretha. Jag vaknade upp i ambulansen och tänkte att jag nog bara var utmattad. Att det skulle vara något fel på mitt hjärta var helt otänkbart.

Ambulanspersonalen tyckte annorlunda och Margaretha kördes till hjärtintensiven där hon under tre dagar genomgick alla tänkbara tester. Inte heller denna gång hittade läkarna någonting som kunde förklara hennes svimning. Hon remitterades därför till medicinkliniken i Kristianstad och fick träffa läkaren Sten Östeson, som är något av en specialist på just svimningar. 
– Margarethas svimningar förbryllade mig. Allt som oftast är orsaken till svimningar lågt blodtryck och då är medicinen något så simpelt som bra information och att man lär känna kroppens signaler och agerar därefter. Men Margarethas svimningar var mer oförklarliga, berättar Sten. Vi utsatte henne för både tilttest, arbetsprov och ultraljud, men det enda vi kunde se var att hennes hjärta var lätt förstorat så som det kan bli om man tränar mycket.

Sten har stor erfarenhet av svimningspatienter och är en av tre läkare inom Region Skåne som genomför de så kallade tilt-testen där man aktivt försöker framkalla en svimning. 
– Eftersom Margaretha vid sista svimningen hade pressat kroppen hårt utan att svimma, men sedan svimmade när hon satt ner i bilen utan ansträngning så ville jag inte avskriva svimningarna till lågt blodtryck och jag var osäker på om hennes förstorade hjärta verkligen bara var ett så kallat träningshjärta. Det är sådana här fall som visar hur svårt det kan vara att ställa rätt diagnos och då är Reveal® ett bra sätt att under en längre tid övervaka hjärtat, säger Sten.

Efter andra svimningsanfallet fick Margaretha en implanterbar hjärtmonitor

Medtronics Reveal® hjärtmonitor är en liten apparat som opereras in under huden strax ovanför hjärtat. Den påminner till utseendet om en USB-sticka och övervakar hjärtrytmen i upp till tre år. Margaretha hann ha sin Reveal® i ungefär ett år innan Sten ringde upp henne och sa att hon var i behov av en pacemaker.  Margarethas puls var vid det laget ibland ända nere på 29 nattetid och även uppehållen mellan hjärtslagen oroade Sten. 
– Under vintern 2012 - 2013 försämrades Margarethas hjärtrytm avsevärt och på den sista mätningen hade det vid ett flertal tillfällen gått mer än två sekunder mellan hjärtslagen, säger Sten och berättar att de långa uppehållen och den låga pulsen var tydliga tecken på att Margaretha var i behov av en pacemaker som kunde stabilisera hennes hjärta.
– Jag minns att Sten ringde mig en fredagskväll och berättade att det var dags för en pacemaker. Han berättade att jag inte fick köra bil i väntan på operationen, men i övrigt kunde jag träna och leva som vanligt. Själv var jag lättad. Äntligen skulle mitt hjärta slå som det skulle och jag skulle slippa behöva oroa mig för yrsel och svimningar. Men mina barn och min mamma blev jätteoroliga, minns Margaretha. De ville inte alls att jag skulle träna och vara aktiv under den här perioden, men jag mådde själv som bäst när pulsen steg under träningen. Då pumpades blodet runt och jag slapp frysa om fingrar och tår hela tiden.

Pacemakern gav henne orken tillbaka

Idag är det snart ett år sedan pacemakern kom på plats och Margaretha ser strålande ut. Hon är en frisk, vältränad och aktiv 45-årig kvinna som är tacksam för att hon fick hjälp i tid. Hennes pacemaker ser till att hjärtat aldrig går under 60 slag i minuten vare sig Margaretha sover eller är ute och rider, jobbar eller gör något annat som hennes aktiva liv kräver. 
– Sten har varit en fantastik läkare som har visat både empati och stor kunskap och jag har alltid känt mig trygg under hans vård, berättar Margaretha. Jag minns att jag förvånades över tjockleken på slangarna som var kopplade till pacemakern men i övrigt har jag inte känt någon oro sedan jag fick beskedet den där fredagen i januari för snart ett år sedan.
– I början ställde vi in pacemakern så att jag skulle kunna ha en max puls på 160, men eftersom jag tränar mycket vill jag kunna få upp pulsen rejält ibland och det var svårt med den inställningen. Vi höjde pulsen till 180 och nu mår jag så fantastiskt bra. Jag kan träna, rida och göra allt jag vill. Jag har dessutom fått upp värmen i kroppen igen och färgen i ansiktet har kommit tillbaka, berättar Margaretha och ler.

I början kunde hon vakna på natten av att pacemakern gick in och kompletterade hennes egna hjärtslag, men numera tänker hon sällan på pacemakern och har vant sig vid att den puttar igång hjärtat då och då.

– Visst syns pacemakern lite extra på mig eftersom jag är ganska så tunn, säger Margaretha och drar ner ringningen lite så vi kan se hennes pacemaker strax under hennes vänstra nyckelben. Men den är en del av mig och utan den hade jag kanske inte suttit här idag. Så när folk frågar vad det är jag har under huden så säger jag stolt att det är min farthållare i livet. Och utan den hade mitt liv sett helt annorlunda ut.