Ensamma i livets skiften

Det är många runt omkring som har det jobbigt. Livets skiften drabbar på olika sätt och det skapar oro, ångest, frustration, överaktivitet och passivitet hos nära och kära. För någon är det döden eller starka påminnelser om den som tynger. För någon är det övergivenheten. Ytterligare andra har drabbats av sjukdomar och allt för många är nära att dunsa i den berömda väggen. Det är tungt att se och uppleva. Det föder många tankar.

Jag tänker mycket på ensamheten. Att till syvende och sist står vi alla ensamma. Vi kan ta stöd och hjälp utifrån men till slut står vi där själv med vår ångest och smärta inför livets förändringar.

Tänk om vår nästa uppgift som individer är att klara just den ensamheten, som en naturlig följd på det samhälle vi alla varit med och skapat, där vi vill klara oss mycket själva när vi luckrat upp generationsfamiljerna och gett mycket näring till en "kan-själv-mentalitet". Där vi står trygga ensamma och i det och lättare kan ta emot det som kommer utifrån i form av stöd, sällskap och hjälp. Är det en utopi?

Jag har en önskan kring min egen utveckling....

Läs hela blogginlägget här:
http://www.agodman.se/1/post/2013/10/ensamma-i-livets-skriften.html