När tanken snurrar fortare än en skenande häst

Många snurrande tankar. Vet att jag har massor av möjligheter. Känner styrkan och maktlösheten i detta. Hinner aldrig prova allt. Hur ska jag veta vad som är bäst? Hur ska jag få andra att förstå? Vetskap om att det hänger på mig och ändå... Känslan av det hänger på andra... Maktlösheten när det känns som inget finns att göra för att det finns så mycket. Tankar som skenar... 
   Bland alla tankar hinner jag tänka att det jag själv jobbar med är omöjligt. Att hitta kraften i tanken. Att ta befälet över tankarna. Att stoppa den skenande tankesnurran. Att inse att de flesta tankarna inte är sanna, de är en produkt av en hjärna som på bristfälliga grunder räknat ut att jobben ramlar in i för långsam takt.
   Hur var det nu? Dra i känslobromsen, just det. Det lär jag ut. Använder det: jag erkänner min rädsla för mig själv. Säger "jag är rädd". Rädd att inte "lyckas" med att få världen, det vill säga en människa i taget, att inse vikten av att förstå tankens kraft. Och vår egen förmåga att hantera den...
   Det lättar lite.
   Men snart är det igång igen. Jag har lärt att en häst skenar i 600 meter för att sedan stanna och kolla om faran kvarstår. Så gör mina tankar, fast de stannar aldrig.
   Fast aldrig är fel, de stannar, men det kommer hela tiden nya. Bromsar igen. Sätter punkt. Låter rädslans hormoner klinga av. Om och om igen. Med varsamhet, som på en mycket hal vägbana. Sladdar och slirar. Kör i diket. Tar mig upp igen och halkar vidare. Får lite fäste.
   Sedan, för att förebygga ständigt nya tankar, nästa vapen i tankestriden: fokusering. Jag inser att tankarna inte är helt sanna. I alla fall vet jag inte om de är sanna. Scenerna som min hjärna skapar om framtiden vet jag inget om. Jag kanske oroar mig helt i onödan. Tänk om allt är okej om ett halvår, jobben har fortsatt att ramla in, fler har hittat styrkan i inre tillit och kan verka kraftfullt utifrån den. Tänk om jag kunde leva och verka idag, som om allt var okej, Vad skulle jag göra då? Svar: jobba på med lugnt sinne och stor inspiration och målmedvetenhet. Jag vet ju att det jag gör är viktigt.
   Och jag vet att jag väljer mina tankar. Men det känns banne mig inte så när det jag helst av allt vill är att INTE tänka det jag tänker. Hör mig själv:" vem bestämmer vad du tänker?" Vet svaret...
   Vet allt detta och förbannar kunskapen när jag möter svårigheten. Kan inte ens få säga att det är hopplöst för på nåt plan vet jag ju att det inte stämmer. Kan inte tillåta mig att ge efter helt för det mörker som hotar att sluta sig kring mig. Igen.
   Det är tur. Jag vill inte ner där igen.
   Jag använder kunskapen och den kraft som ändå finns i den. Den där lilla gnuttan som sträcker ut sin hand som en möjlighet. Jag väljer att se den. Att ta den.
   Går in i känslan. Helt och fullt. "Jag är rädd". Låter den svepa runt mig, i mig. Tills den skenat färdigt.
   Fokuserar. På något helt annat. Går ut på balkongen. Vet att om jag tänker på något annat får inte orostankarna plats. Hjärnan kan inte fokusera på flera saker samtidigt.
   Fokuserar på vinden. Känner den på min hud. Känner dess kyla. Hör ljuden den skapar i sin resa över jorden. Tankar vill fram. Stopp! Vinden, var det. Vinden, vinden, vinden... Eller kanske jag ska fokusera på fötterna. Eller andningen....?
   Disciplin. Nu är det vinden som gäller. För att jag valde den. Och jag vet att det spelar ingen roll, det är fokuseringen och disciplinen som är viktig. Här har jag mitt val. Jag kan välja att inte tänka på det som drar igång min rädsla genom att styra min tanke till något annat. Jag styr min tanke till vinden, gång på gång. Vänder tillbaka tanken till vinden, gång på gång. Tills det lättar. Det är ett hårt arbete, och det fungerar. Alltid. Till slut ger tanken med sig. Min skenande häst är trött. Eller så inser den att faran inte var sann?
      Det fungerar alltid. Och ändå slarvar jag med min egen förebyggande fokuseringsträning mellan varven! Hur är vi människor skapta egentligen när vi medvetet väljer bort det vi vet är sunt? Det har jag inget svar på.
   Men jag har svaret på hur skenande tankar kommer till ro. Fokusering och disciplin. Det kallar också mindfulness.
   Har sovit gott. Fokus på hur skönt det är att vila i sängen. Inget annat. Idag är det lugnare på hjärnkontoret och jag kan använda tankekraften till att fortsätta att skapa min framtid. Och hjälpa andra att skapa sin.
   Jag är evigt tacksam för att jag mött de människor i mitt liv som hjälpt mig att upptäcka möjligheterna jag besitter. Jag är evigt tacksam för att jag använder kunskapen. Jag förbannar ingen idag...

Anneli Godman
"den ofrivilliga stressexperten"
Mental Ergonomi
Damernas Coachingbyrå