Anförande av Ulf Kristersson, ordförande i arbetsgruppen mot utanförskap och segregation, vid moderaternas framtidskonvent 28 november 2008

Scandic Star, 2008-11-28

Det talade ordet gäller
***

Några av världens mest dynamiska och framgångsrika länder är också några av världens mest internationaliserade. I klassiska invandrarstäder som New York och London är invandraren en lika viktig del av gatubilden som av självbilden. Min favoritborgmästare Michael Bloomberg påpekar stolt att 40 procent av New Yorks invånare är födda utanför landets gränser. Och att i stadens skolor pratar eleverna 198 av de olympiska spelens 202 olika språk. I New York City bor 800.000 muslimer och en kvarts miljon kineser.

Även Sverige internationaliseras. Men trots vår historia med tyska handelsmän, vallonska hantverkare och skotska officerare är invandringen till Sverige historiskt sett en rätt ny fråga. Sverige har omvandlats från ett av västvärldens mest homogena länder till ett internationellt och multietniskt. Men vi som bor här, såväl infödda som invandrade svenskar - har aldrig bestämt oss för vad vi vill med denna dramatiska förändring.

För 100 år sedan handlade den svenska drömmen inte alls om att få komma hit, utan om att flytta härifrån. Och det är inte berättelsen om några enkla uppbrott från myllan, som sedan dess har traderats från generation till generation i svenska familjer. Mest och bäst av Vilhelm Moberg:

"Det var de djärvaste som först bröt upp. Det var de företagsamma som fattade beslutet. Det var de oförvägna som först gav sig ut på den avskräckande färden över det stora havet. De som stannade kvar, de tröga och tvehågsna, kallade dem äventyrslystna."

Mobergs utvandrare fick religiös frihet och lite mättare magar. Men sedan föll allt i glömska. De kärva idealen om frihet och självständighet förskingrades snabbt. Men det var ingen självklarhet att Sverige skulle bli en fristad för bidrag och arbetslöshet. Vi kunde valt rätten och plikten att försörja sig själv. 1974 slogs de nya idealen fast i knastertorr SOU-prosa:

"Invandrarutredningen föreslår därför att försörjningsvillkoret utgår ur medborgarskapslagen. Varje person i landet kan idag - antingen genom eget arbete eller i form av bidrag från de allmänna - anses ha möjlighet att försörja sig och sin familj."

Så gick det till när Bidragssverige satte klorna i invandrarpolitiken.

***

Låt oss inte romantisera. Det har aldrig varit lätt att utvandra. Och det är nog ännu svårare att invandra. Att bryta upp från det kända för att inlemmas i det nya är svårt för alla, och överallt på jorden. Politik, ekonomi och kultur kan göra det svåra lite lättare. Eller tvärtom, ännu svårare. Att utvandra och invandra kan vara på liv och död. Vara rätt, men inte lätt.

I Kahled Hosseinis makalösa roman "Flyga drake" beskriver huvudpersonen Amir sin och sin pappas flykt från Afghanistan:

"För mig" - säger Amir - "var Amerika en plats där jag kunde begrava mina minnen. För Baba en plats där han sörjde sina.
- Vi kanske skulle flytta tillbaka till Peshawar, sa jag. Du hade det bättre där, Baba.
- (Men, säger Pappa) Det var inte för min skull som vi flyttade hit."

Det gemensamma uppdraget för det nya hemlandet och de gamla föräldrarna måste vara att barnen får det bättre. Men vi har duckat för denna krävande uppgift och nöjt oss med ytliga hyllningar till alla spännande kulturer som vi får möta - i stadsdelar som vi sällan besöker. Artiga fraser om hur klokt och lönsamt det egentligen är med invandring, och hur exotiskt det är med ny mat och musik. Vi har trivialiserat det svåra, istället för att erkänna att med allt det lockande följer problem som ett invandrarland måste våga se i vitögat.

Jag tror vi skäms över fel misslyckanden i Sverige. Att alla inte kommer till sin rätt här - och att många måste börja om från början. Vi har hört historierna om alla hjärnkirurger som kör taxi. Och de finns säkert. Men de flesta som kommer hit kan och vill inte operera. De kan däremot en massa andra saker som Sverige också verkligen behöver.
***
Svensk migrations- och integrationspolitik har misslyckats. Flyktingmottagningen, introduktionen till Sverige och Svenska-för-invandrare fungerar så illa att det i genomsnitt tar sju år att få ett arbete i Sverige. För kvinnor mer än tio år. Många kommer aldrig in på svensk arbetsmarknad utan blir år efter år beroende av bidrag. Och av den man i familjen som ofta kom först.

Förra året gick 65.000 personer på SFI i Sverige. 20.000 avbröt utan godkänt betyg i någon enda kurs. I OECD:s statistik ligger Sverige sist i tabellen över jämförbara länders förmåga att sätta utomeuropeiska invandrare i arbete. Hur är detta möjligt?

I en rapport som riksdagens utredningstjänst har gjort på uppdrag av Elisabeth Svantesson och Tomas Tobé, inom ramen för vår arbetsgrupp framträder resultaten i sin statistiska nakenhet: Etthundrafem svenska stadsdelar har en förvärvsfrekvens som är lägre än 50 procent. En majoritet av dem som kan jobba, arbetar alltså inte. I delar av Skåne, Göteborg och här i Mälardalen jobbar förre än var tredje. På Rosengård i Malmö bara var sjätte. I Bergsjön och Angered i Göteborg har nära 6 av 10 socialbidrag. Ett sådant slöseri!

Men bidragsberoende handlar inte främst om pengar. Som Socialstyrelsens årsrapport visar ärver barn inte bara sina föräldrars ibland mycket små materiella tillgångar. Värre är att även arbetslöshet och bidragsberoende ärvs i generationer.

Vi har alla vant oss vid att tala om andra generationens invandrare - och socialtjänsten pratar om andra generationens missbrukare. Kriminalvården om andra generationens brottslingar. På indiska och albanska barnhem har jag själv sett hur det går för andra generationens barnhemsbarn. Och i jobbet som socialborgarråd har jag lärt mig att Stockholm har andra - och tredje - generationens socialbidragsmottagare.

Det sociala arvets generationseffekter är katastrofala. De sviker fundamentala svenska värderingar om social rörlighet: Att det för oss spelar större roll vart du är på väg, än var du kommer ifrån. Och det göder de politiska krafter, som tror att Sverige mår bäst av att helt slippa mötet med det utländska.

Som min gode vän Anders Borg har räknat ut, ger bidragssystemen usla ekonomiska incitament för arbete. 90-procentiga marginaleffekter, när såväl infödda som invandrare går från bidrag till arbete. Allra värst är den oslagbara kombinationen av bidrag och svarta inkomster.

Tillbaka till Amir, från Afghanistan:

"Samma dag som Baba fick jobb åkte vi till vår socialassistent i San Jose, mrs Dobbins. Baba lade bunten med matkuponger på henne skrivbord. Tack men jag vill inte ha. Jag jobba alltid. I Afghanistan jobba, i Amerika jobba. Tack så mycket mrs Dobbins, men jag inte tycka om gratis pengar. Baba steg ut från socialkontoret som en man som blivit botad från cancer."

Även i Sverige borde fler barn se sina föräldrar gå till jobbet på morgonen - och se dem komma hem på kvällen, med egna inkomster.

***

Tanken på EBO - principen om eget boende - var inte fel. Även flyktingar är vuxna människor, kapabla till eget ansvar. Samma rätt att bo var man vill skulle gälla alla. Det blev precis tvärtom. Utanförskap och koncentration av arbetslöshet, trångboddhet och barn som får en dålig start i Sverige, är det höga priset för den politiken.

Viljan att bo bland släktingar och landsmän är naturlig och bra. Den gällde också de svenskar som emigrerade till Minnesota och Chicago. Det är inte bara tryggt, det kan också skapa goda förutsättningar för affärer, företagande och anställningar. Men en nyanländ flykting, utan arbete och i behov av bidrag, ska inte främst bara bo där släkt och vänner bor, utan också där utbildning och arbete finns. Det finns ingen rättighet att vara bostadslös eller arbetslös bidragsmottagare i en viss del av Sverige.

Vi bör alltså kräva en hel del av dem som kommer hit. Men minst lika mycket av oss själva. Det råder ett överdrivet krav på "svenskhet" i arbetslivet, som gör att kvalificerade, talangfulla människor får en sämre chans här än i andra länder. Vi har en dålig vana att betrakta jobbet som ett andra vardagsrum, där vi pyntar och inhägnar och inte alls vill ha främlingar nära oss. Och det finns en problematisk rädsla för begriplig - men bruten - svenska som gör att många arbetsplatser lider av internationell syrebrist. Kanske inte genom avsiktlig diskriminering, men det skapar ändå dåliga förebilder för unga invandrare med höga ambitioner.
Det är som popstjärnan Marit Bergman påpekar i en DN-intervju:

"Många tycker att det är pinsamt att bryta på svenska när man sjunger på engelska. Gud vad pinsamt för dem, de bryter! Åk till New York, inte en jävel kan prata engelska. Och det är ingen som bryr sig!"

***

Carl Bildt påpekade, när han kritiserades av något ljushuvud för att resa för mycket utomlands, att han nu råkar vara utrikesminister och att en icke oansenlig del av utrikespolitiken faktiskt bedrivs utomlands. Lite så är det också med migrations- och integrationsfrågorna. De är internationella. Och det finns lärdomar att hämta.

Vi vet att somalier i England och USA lyckas bättre än sina landsmän här i Sverige. I de klassiska svenskbygderna i Minneapolis - där vice borgmästaren fortfarande heter Lilliegren - har somalierna nu 100 år senare ersatt svenskarna. Här frodas företagande och man anställer varandra.

Eller ta Kanada, med en folkmängd på 33 miljoner. På tio år ökade Kanadas arbetskraft med 1.4 miljoner människor, mest för att en miljon invandrare kom till landet. Sedan 30 år jobbar staten tillsammans med privatpersoner och frivilligorganisationer i Private Sponsorship of Refugees. Frivilliga krafter tar på sig ansvaret för mottagande och integration. Allt från att fysiskt möta flyktingen vid gränsen, till att hjälpa till med bostad, skola och kontakter för arbete. Staten mäter sedan organisationernas förmåga att hjälpa flyktingar in i det kanadensiska samhället.

Lärdomar finns alltså där ute - och här hemma. I Gnosjö är var fjärde invånare av utländsk härkomst - 700 har sina rötter i Vietnam, andra kommer från Somalia och Polen. Och i Gnosjö jobbar man som bekant, både svenskar och invandrare. Att ha ett jobb och att lära sig svenska, är strategin i Gnosjö. Inte rocket science precis, men det fungerar.

***

Värderingar är ett svårt ämne, som ska hanteras med varsamhet och ödmjukhet - både egna och andras. Vi har värderingar, kodifierade till svensk lag, som därmed blir svartvita, digitala. Bara att rätta sig efter. De handlar om rättigheter och skyldigheter som man har i Sverige, vare sig man gillar dem eller inte. Som står över tycke och smak, familj, släkt, grupp och klan. Här finns faktiskt inget utrymme för någon konflikt mellan respekt för svensk lag, och förståelse för andra kulturer och traditioner. För en del framstår kanske lagar som förbjuder barnaga, men nästan påbjuder pappaledighet, snarare som hot än som löften. Men i Sverige gäller svenska lagar. Det är varken lättare eller svårare än så.

Ungefär så bör också våra modesta villkor se ut, med det viktiga tillägget: "Därutöver vill vi att du lever ditt eget liv efter eget huvud och egna ideal." Sverige är öppet. Men står man inte ut med en rätt långt driven, och historiskt förankrad, individualism, med ovanligt mycket jämlikhet och jämställdhet och med lagar som ger även barn och kvinnor rättigheter över familjens och släktens huvud - ja då kanske inte Sverige ska vara målet med resan.

Ett tolerant och nyfiket "acceptera och bli accepterad!" är en mycket rimligare princip, än ohållbara löften om att bli försörjd av dem som redan bor här.
***
Vår arbetsgrupp är inte klar än, och vi ska idag få konventets diskussioner och beslut med oss på vägen inför slutrapporten i februari. Vi har börjat formulera en strategi. Men låt oss ändå vara ärliga och ödmjuka. Problemen i svensk migrations- och integrationspolitik är inte lätta att lösa. Hade de varit det, hade någon löst dem för länge sen.

Många av de invandrarpolitiska problemen är präglade av en socialdemokratisk samhällssyn, men vi har ändå ett gemensamt ansvar. Ingen har tagit dem på tillräckligt allvar. Frågorna kräver långsiktighet och vi måste samarbeta. Inom vår egen allians men också med alla andra anständiga krafter som vill förena stor öppenhet med självständighet och egenförsörjning. Låt mig därför peka på några områden där vi nu vill lägga om kursen för svensk politik:

* Integriteten i asylbegreppet är viktig, och Sverige ska hålla den internationella humanitetens fana högt. Men vägen till Sverige kan inte bara bygga på asylsökande och deras anhöriga. Vi behöver fler vägar in. Vi måste vara fler som kan och vill arbeta. Nu i december öppnas Sverige för arbetskraftsinvandring. På lång sikt tror jag detta Billströmska bidrag till svensk samtidshistoria kommer att erkännas främst för att det ändrar vår bild av den omhändertagne invandraren.

* Asyl- och migrationspolitiken är numera en del av EU:s gemenskapsrätt. Nästa steg blir att förverkliga ett europeiskt asylsystem, som kan ge fler människor skydd, och samtidigt se till att Europas länder delar sitt gemensamma ansvar. Det är faktiskt som Anders Lago i Södertälje påpekar, inte rimligt att Ronna är mer känt i Irak än i Sverige. Och att Södertälje tar emot fler irakiska flyktingar än hela Amerika.

* En rättssäker asylprocess ska innehålla regler som gör att alla får sin sak prövad. Men den måste också innehålla det kärvare budskapet att den som får avslag ska lämna landet. Den som får "ja" ska snabbt in, den som får "nej" ska snabbt ut. Varken den första eller andra regeln fungerar idag.

* Inte bara vägen in i Sverige måste breddas, det måste även vägen in till det svenska. Alla som kommer hit och behöver samhällets hjälp för att etablera sig, ska genomgå en obligatorisk och individuell introduktion. En slags personlig plan, om vad den enskilde och det offentliga gemensamt ska uppnå. Ett kontrakt, som understryker ömsesidigheten i den viktiga uppgiften.

* SFI avskaffas och ersätts av Startsvenska. Den blir inte längre en egen skolform utan en funktionell och arbetsmarknadsinriktad del av introduktionen. Tydligt kopplad till utbildning om andra kunskaper man behöver för ett bra liv i Sverige. Ersättningen ska vara individuell. Både män och kvinnor ska delta och sikta på egen försörjning.

* EBO avskaffas i sin nuvarande form. Varje asylsökande utan egen försörjning ska få en plats som staten väljer. Möjligheten att ändå välja eget boende ska finnas kvar, men leder till lägre ersättning. Den som väljer en överetablerad kommun bör inte få någon ersättning alls. De ekonomiska incitamenten att bosätta sig där man också kan komma in det svenska samhället, ökar dramatiskt. Den som försörjer sig själv bosätter sig naturligtvis var han eller hon vill.

* En särskild social lagstiftning behövs alltså för människor som bor i Sverige men som ännu inte fått permanent uppehållstillstånd. Stora etniska gemenskaper är bra och ska inte motarbetas, men bygga på lagliga arbets- och inkomstmöjligheter.

Vi fortsätter nu vårt utvecklingsarbete och skulle vilja öka attraktionskraften också i det svenska medborgarskapet. Vi kommer att pröva flera olika vägar:

* Det svenska medborgarskapet får inte urvattnas. Det ger idag mycket få fördelar jämfört med permanent uppehållstillstånd. I just denna sal tror jag att rätten att rösta - och kanske ännu hellre bli vald till riksdagen - har rätt stor attraktionskraft. Vi som redan har varit där, kanske delar en lite mera avspänd hållning till detta medborgarskapsprivilegium med rätt många invandrare.

* Det svenska medborgarskapet handlar istället ofta om det eftertraktade internationella resedokumentet - det svenska passet. Har man en gång fått det, kan medborgarskapet aldrig återkallas. Ska vi vara ett öppet invandringsland som uppmuntrar människor att formalisera sin lojalitet med Sverige, bör medborgarskap som man fått på felaktiga grunder kunna återkallas. Det kan handla om falska identiteter, mutor eller hot.

* Svenska pass måste också vara respekterade internationellt. Idag är över 200.000 pass på vift ute i världen. Ett och annat bortslarvat av 16-åringar på språkresa, och kanske ännu fler av mogna grabbar på soliga bargator. Men orimligt många är i praktiken sålda eller lämnade för syften som bryter mot allt Sverige vill och ska stå för. Det ska inte vara möjligt att gång på gång bli av med sitt pass. Sverige bör ogiltigförklara borttappade pass och införa noteringar om hur många man har haft. Efter ett visst antal förlorade pass ska polisundersökning göras innan ett nytt kan utfärdas.

* Vi vill slutligen att medborgarskapet ska vara attraktivt, att fler ska ha alla rättigheter och alla skyldigheter. Men kunskaper i svenska är ett rimligt krav att ställa för att bli medborgare i Sverige.
***
Sveriges historiska feslyn är att många invandrare bara erbjuds en passiv tillvaro på offentliga bidrag. Varje civiliserat samhälle behöver faktiskt den möjligheten - i undantagsfall. För sjuka, gamla eller skadade. Men inget civiliserat samhälle kan ha det som huvudregel för många människor. Varje krona som vi i onödan betalar i bidrag, är en krona som skulle kunna ge samma familjer bättre skola, större trygghet - eller lite mer över för sin egen del.

Ett land som inte låter, och förväntar sig, att de allra flesta arbetar och försörjer sig själva, kan i längden inte vara ett bra invandrarland. Och ett samhälle som inte tydligt står upp för sina egna ideal, kommer inte heller klara av det nyttiga mötet med andra.

Varje tid har sin politiska utmaning. Jag tror att vår heter - internationaliseringen av Sverige.



___________
Sebastian Carlsson
Pressekreterare, Moderata samlingspartiet
Press Secretary, The Moderate Party
Moderaternas riksdagskansli
100 12 Stockholm

+46-8-786 44 56
+46-736 82 80 08