Att dissekera en Wierup, Del 2 – ”Fortsättningen”

Då W. såväl som övrig media under lång tid låtit påskina att man inte skall ge mediautrymme för bikerkulturen och/eller enskilda bikerklubbar, i det att det stärker deras varumärke, väljer jag att systematiskt i denna recension kalla författaren endast för W. då jag absolut inte vill medverka i att stärka en suspekt individs varumärke. Ty det måste ju tvunget föreligga samma förhållande angående W. som för en bikerklubb, att ju fler gånger namnet nämns ju mer stärks varumärket, eller?

W. ljuger och förvanskar sanningen

Tjallarparet

Vi startar dissekeringen av W:s verk i högt tempo. För att bevisa att jag har fullgod täckning för ovanstående styckesnamn skall jag hämta tre väldigt tydliga exempel ur egen fatabur. Vi börjar med att granska fallet kring den 21 åriga kvinnan där jag själv, via Nättidningen Payback, publicerade kvinnans berättelse. På sidan 83 använder sig W. av uttrycket påstår om det faktum att Ebba Broberg Johannessen och Mega Johannessen utnyttjat och bedragit ett stort antal människor på avsevärda summor. Överst på sidan 84 skriver därefter W. ”Enligt Schjerva, ska Jenny, som känner kvinnan, ha utnyttjat situationen genom att samla in pengar under förespegling av att hon vill hjälpa kvinnan att komma tillbaka till Sverige”.

I artikeln jag skrivit som W. har så uppenbart svårt för, då den med all önskvärd tydlighet visar på paret Johannesens ruttna moral, vittnar den 21 åriga kvinnan själv om händelseförloppet och jag har också lagt upp ett antal länkar till tidigare artiklar om kvinnan där Ebba Johannessen själv framträder. Sist, men inte minst, hänvisar jag också direkt till den 21 åriga kvinnans advokat för styrkande av alla uppgifternas korrekthet. Det är därför en väldigt billig form av journalistik att använda sig av misstänkliggörande uttryck där rena fakta i ärendet är lättkontrollerade!
Se: http://www.mynewsdesk.com/se/view/pressrelease/polisen-media-mega-och-ebba-del-2-437876

Att skapa klarhet i fallet fanns ju dock helt tydligt inte på W:s agenda då han i så fall inte kunnat använda sig av Mega och Ebba i sina roller som de oskyldiga lammen. W. hade vid en källkontroll direkt fått reda på den absoluta sanningen omkring parets obefintliga moral varvid också hans noggrant uppbyggda stigmatiseringsroman om de ”kriminella mc-gängen” omedlbart skjutits i sank och ingen huvudberättelse funnits kvar att bygga en historia kring. Så, ljuger, förvanskar och tittar herr W. istället åt ett annat, mer passande håll så fort inte sanningen passar hans avsikter och syften.

Sjukdomshistoria

Ett andra exempel på hur W. förvanskar sanningen utgörs av den sjukdomsbeskrivning han gör i mitt personliga fall. W. skriver att jag bland annat har KOL, grön starr och olika allergier och hänvisar till en dom där jag inte beviljas sjukpenning trots allehanda expertutlåtaden i min favör!? Nog om denna dom. Såsom biker vet man ju att man inte har rätt till samma sociala förmåner som övriga medborgare. Vi är ju alla degraderade till andra klassens medborgare!

Men, W. både ljuger och förvanskar i sak för att misstänkliggöra mig som person vilket är allvarligt då det ånyo påvisar hans osakliga form av journalistik. Jag har enligt lungfunktionsmätningar 60 % lungkapacitet vilket i sig bara det borde renderat mig sjukersättning. Jag är opererad för grå starr i båda ögonen, ett fenomen som i min ålder uppstod på grund av långvarig medicinering med cortizontabletter för astma. Grön starr har jag däremot självklart aldrig haft då den inte är operabel utan leder till permanent blindhet varför påståendet är ytterligare en förvanskning från W:s sida! Vad gäller allergier har jag förvisso en hel del sådana. Men det var för astma (och Kol) och inte allergier jag sökte. En astma som jag haft diagnosticerad sedan 1986 vilket också klart och tydligt framgick ur läkarintyg och annan skriftlig dokumentation.

Varför tar jag då upp detta? Jo, för att det genom två enkelt bevisbara fall tydligt visar hur illa W. förfar med sanningen. Förvanskar den för att tillpassa sin egen historia och vad mera - rent ut sagt blåljuger när det passar hans suspekta avsikter och syften! Och, den person som bevisligen ljuger på detta uppenbara och lätt kontrollerbara vis ljuger självklart också i en hel rad andra fall som är betydligt svårare att kontrollera fakta i kring. Och, egentligen räcker ju dessa två exempel för att bevisa att den som ljuger så avsiktligt, utstuderat för att påvisa en sak inte heller kan besitta någon som helst trovärdighet i vad han i övrigt skriver!

Angående ett öppet brev

På sidan 354 skriver W. om Thomas Möllers Öppna brev till media och allmänhet. Brevet publicerades mycket riktigt, och som enda mediaorgan, av undertecknad på sajterna Newsmill och Newsdesk. På en av sajterna, Newsmill, som är en sajt för privatpersoner och inte för företag som Newsdesk, undertecknades brevet av Thomas Möller varefter jag gjorde tillägget genom Peter Schjerva. Detta är ett förfaringssätt jag tillägnade mig redan under min utbildningsfas på 80-talet. Vi lärde oss då att det som skrivs av en person men publiceras av en annan skall ha tilägget genom den person som publicerade skrivelsen. Det går också genom att följa länkarna nedan att direkt se skillnaden i publiceringstekniken. Summa summarrum utgör W:s förvanskande av sanningen bara ytterligare ett exempel på att hans författande är ett författande med ett bärande syfte – Att på polisens vägnar misstänkliggöra allt och alla inom bikerkulturen.

Se: 
http://www.newsmill.se/artikel/2009/05/20/oppet-brev-till-media-och-allmanhet-fran-paybacks-thomas-moller   och

http://www.mynewsdesk.com/se/view/pressrelease/oeppet-brev-till-media-och-allmaenhet-fraan-thomas-moeller-296138

W. skriver därefter längre ner i texten att när Förvaltningsrättens beslutet gick Försäkringskassan emot så jublade säkert Möller och Peter Schjerva. Och, självklart gjorde vi nog så båda, dock av olika orsaker. Möller för att han har en dokumenterad sjukdom och därmed all rätt i världen, oavsett föreningstillhörighet, att uppbära sjukersättning och jag för min del på grund av att det åtminstone för en kort sekund visade sig att det finns någon form av överlevande rättvisa kvar i Sverige!

W:s fyra stigmatiseringsmetoder

Jag går nu vidare i recensionen med övergripande kritik i form av att kategorisera W.s olika stigmatiseringsmetoder i volymen och avslutar därefter recensionen med att granska ett antal specifika områden under huvudrubriken: Faktabemötanden.

Stigmatiseringsteknik 1: Källanvändningen

I den första volymen kritiserade jag väldigt hårt W:s  användning av anonyma poliskällor, avhoppare samt källor vars identitet och position inte ens författarna ägde kunskap om.. I andra delen återser vi till stora delar en mängd gamla bekanta källor såsom: ”en polisman”, ”en av de poliser”, ”vår källa”, ”en f.d medlem”, ”egna medlemmar” med flera okontrollerbara källor. Återigen, åste jag således markera: Att bygga upp en anklagelseakt inför allmänhet och press på källor som inte är kontrollerbara är ett högst tvivelaktigt och ovetenskapligt arbetssätt som direkt hade slagit tillbaka om vi fortfarande haft en kritisk press…

Efter att ha kritiserats hårt, av undertecknad, för att närmast totalt utelämna allt vad källhänvisningar heter i den första volymen, presenterar W. i den andra volymen en nyhet i sin författarrepertoar. För att verifiera trovärdigheten och sanningsenligheten uti sina inlägg använder han sig i denna volymen, ett tiotal gånger, av sina egna artiklar som källhänvisningar!

Att W. genom att hänvisa till sig själv försöker ge sig själv alibi är ju ungefär lika korkat som om en konstköpare skulle godta ett äkthetsintyg över ett värdefullt konstföremål utfärdat av säljaren, utan ytterligare verifikation från en extern expert.

Ty den som ljuger i en skrivelse ljuger ju inte mindre för att han vittnar till sin egen fördel genom att hänvisa bakåt till egna, äldre artiklar. Det är ett billigt, simpelt och högst ovetenskapligt knep!

Även jag refererar ofta till mina egna artiklar i de fall jag tidigare skrivit i samma ämne. Men, jag väljer aldrig att hänvisa till eget material såsom källor utan använder i dessa fall genomgående begreppet relaterade artiklar och häri ligger en stor och väsentlig skillnad!

Dock har W. på en enda punkt faktiskt tagit till sig Paybacks kritik! Efter att ha använt sig av Mega såsom karaktärsvittne under ett mycket omfattande stycke, slänger W. faktiskt in en kort reservation, om än bara för syns skull: ”Det är ingen tvekan om att Mega har drivits av hämndbegär mot Hells Angels och dess Göteborgsvdelning efter att ha blivit utslängd. Av det skälet kan det inte uteslutas att han överdrivit eller till och med riktat felaktiga anklagelser”.

Stigmatiseringsteknik 2: En tjallares uppgifter

W. skriver: ”Som vi ska visa i senare kapitel har Megas beskrivning också i allt väsentligt bekräftats av polisens utredningar”. Mega och hans fru tecknade en stöld- och brandskadeförsäkring. Två dagar efter tecknandet av försäkringen blev inkråm och byggmaterial stulet…Ytterligare två dagar senare brann husskalet ner till grunden! Mega påstår också att han och hans hustru blivit utsatta för ett mordförsök och därvid beskjutits. Det märkliga i sammanhanget är att ingen i grannskapet har hört någon skottväxling och att heller inga kulor påträffats…

Lägger man dessa uppgifter tillsammans med alla övriga uppgifter som talar om parets djupa omoral så skjuts obönhörligen hela Megas vittnesmål i sank och därvid i förlängningen också den sammanhangände berättelse som W. satsat allt sitt krut på i denna volymen. För är Mega denna ärkeskurk han bevisligen är kan han ju inte heller framstå som det trovärdiga karaktärsvittne som W. upphöjt honom till i ett försök för att framställa mc-klubbar som kriminella organisationer!

Kvar finns bara en simpel ruin där en desperat spökskrivare åt polisen söker sin tillflykt och där de raserade väggarna och taket som fallit in bildar fond för det instabila och substanslösa skönlitterära verk som Svensk Maffia är!

Ta del av den verkliga historien kring bedragaren och mytomanen Mega här:
http://www.mynewsdesk.com/se/view/pressrelease/polisen-media-mega-och-ebba-del-1-435162
http://www.mynewsdesk.com/se/view/pressrelease/polisen-media-mega-och-ebba-del-2-437876

Stigmatiseringsteknik 3: Grupperingar, Red &White Crew och X-team

Svensk Maffia del 2 bygger till stora delar på intervjuer med yngre killar i olika grupperingar, ur miljöer jag väljer att inte kommentera. Ty i motsats till W. utger jag inte mig för att vara expert på områden jag saknar upplevd och/eller tillräcklig kunskap och erfarenhet ifrån…

W. har med noggrann beräkning medvetet valt ut Red and White Crew och X-team att spela skurkens roll i Svensk Maffia-dramatiseringen. Ty då W. inte förmår bevisa att mc-klubbarna är några kriminella organisationer försöker han istället genom att skriva om enskilda individers brottslighet i två utvalda grupperingar att indirekt fastställa de överordnade klubbarnas kriminalitet.

Pjäsen formligen haglar av o-underbyggda påståenden och slutsatser. Exempelvis påstår W. att  Red and White Crew och/eller X-team skulle utföra brottsliga gärningar på order av moderorganisationen och att ledarna i bikerklubbarna skulle låta bli att ta i brottslighet och istället låta Red and White Crew och X-team utföra olika kriminella handlingar.

Jag väljer att citera två stycken speciellt graverande påståenden rakt ur manuset: ”Våld och hot om våld är fundament för Hells Angels verksamhet. Genom Red and White crew upprätthålls denna ordning (s 187)”… ”Red and White Crew medlemmar befäster med jämna mellanrum bilden på Hells Angels som en farlig kraft med kapacitet att gå hur långt som helst”. (s 185), skriver W..

I den första Svensk Maffia-volymen använder sig W. främst av tre olika metoder för att försöka bevisa tesen att bikerklubbar är kriminella organisationer.

1. W. driver tesen att enskilda individers brottsliga gärningar i sig bevisar att även klubben, som personen då tillhör, är en kriminell organisation.
2. Hangarounds och prospects utförde brottsliga gärningar på direkt order av deras respektive klubbar.
3. Olika former av anonyma källor som med obekräftade historier underbygger de teser W. driver.

I volym 2 skiftar W sitt fokus och sin metod till att istället för att prospects och hangarounds utför brottsliga gärningar för klubbens räkning nu försöka visa att Red and White Crew har som funktion att genom våldsutövning jämna och bereda vägen för Hells Angels som organisation att utöva organiserad brottslighet. Metoden är således inget exempel på innovativt nytänkande från W:s sida utan bara en lätt kamouflerad version av metod 2 från den första volymen!

Det är egentligen bara ett enda stort fel vidhäftat till W:s resonemang vilket dock är ett helt avgörande faktum: W. kan inte lägga fram ens en tillstymmelse till bevis för att så skulle vara fallet – Att Red and White Crew eller X-team skulle ta direkta order från HA eller Bandidos och utföra kriminella handlingar i bikerklubbarnas ställe. Och, utan att ha ett enda bevis för sina påståenden så faller anklagelserna platt till marken och framstår bara som ett solklart fall av förtal!

Stigmatiseringsteknik 4: Att använda individers brottslighet för att kriminalisera ett kollektiv

Svensk Maffia – Fortsättningsvolymen, lyckas egentligen bara påvisa ett enda faktum – Wierups totala oförmåga att skilja på individens och kollektivets brottslighet. Olika individers gärningar kan aldrig tillåtas få ligga till grund för en kriminalisering av en hel förening eller organisation. Ingen journalist skulle ju ens komma på tanken att kalla exempelvis en segelklubb eller en golfklubb för en kriminell organisation. Detta oavsett hur många medlemmar som är behäftade med fällande domar för exempelvis skattebrott eller bokföringsbrott! Inte heller skulle någon journalist ens våga påstå att det svenska polisväsendet är en kriminell organisation. Oavsett hur många enskilda polismän som anmäls eller fälls i domstol!

Och, här kommer vi in på något till lika centralt som avslöjande när det gäller W:s författarskap. För trots det faktum att polisväsendets anställda drar på sig alltfler och allt grövre anmälningar så hörs inte ett ord till kritik från W:s penna eller mun. W. har sldrig med ett ord kritiserat de många sexualbrottsfallen inom poliskåren och än mindre gått till botten med de olika polischefer som är inblandad i porrklubbsverksamhet, människohandel, bordellverksamhet eller prostitution. Inte heller har han berört Kapten Klännings grova sexförbrytelser eller det faktum att en polisanställd bombhotat en massmedieredaktion uppe i Luleå. Är det inte ett märkligt faktum, speciellt med tanke på W:s bakgrund inom kriminaljournalistiken?

Nåväl, för detta finns en anledning som vi får anledning att återkomma till i en senare artikel…

Faktabemötanden

Sjukersättning

På sidan 344 skriver W. att före 2008 bar myndigheterna skygglappar och intresserade sig inte för om de personer som ansökte om sjukersättning var medlemmar i exempelvis en mc-klubb!?

I ett land med intakt rättssäkerhet, en så kallad demokratisk statsbildning, är det ett helt korrekt förfarande att grunden för sjukersättning enbart och uteslutande skall vara sjukdomstillståndet och inte föreningstillhörigheten! Jag citerar den då gällande grundlagen: Regeringsformen 1:2,  Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

Regeringsformen stadgar således att den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde. Ett fastställande i grundlagen som direkt förbjuder alla former av olika behandlingar av olika människor, detta även i försäkringshänseenden. Numer har ju dock kampen mot, en uppförstorad och chimär, organiserad brottslighet gjort att grundläggande rättsprinciper fått stryka på foten och att ändamålen tillåtits få helga medlen. Det finns ju människor likt W. som anser detta förfarande vara korrekt. Men, anser verkligen vanliga människor att samma sjukdomstillstånd skall bedömas olika beroende vem som är den drabbade?

Polisens nya och dolda agenda

Bokens enda egentliga och viktiga avslöjande står polisen för. På sidan 233 rapporterar W. om att polisen vid ett förhör framför ett budskap: ”NN har under förhöret ingående informerats om hur samhället och polismyndigheten i synnerhet ser på den senaste tidens sprängattentat. Bland annat att samhället kan tvingas till extremt hårda förordningar som hör samman med terroristbekämpning, och att en gruppering som Bandidos och dess medlemmar i de sammanhangen, genom lagliga åtgärder från samhällets sida, kan få det mycket bekymmersamt.”

Polisen har under den tid som förflutit sedan mobiliseringen mot grov, organiserad brottslighet infördes i september 2009 visat sig fullständigt oförmögna att redovisa framgångsrika resultat av satsningen. De har anhållit en hel rad individer från bikerkulturen och fått se närmast alla vandra ut ur häktena igen. Då polisen lyder under ett årligt redovisningsansvar för vad mobiliseringen åstadkommit är de därför satta under hård press. Ett antal möten har också avhållits med regeringsföreträdare där polisen har önskat nya integritetskränkande lagar för att kunna uppfylla målen vilket ytterligare understryker polisväsendets växande desperation.

Igenom det ovan citerade yttrandet kommer en ny polisiär strategi på pränt. Polisen är beredd att använda terroristlagar för att motta mc-klubbars fiktiva kriminalitet! Det är ett häpnadsväckande faktum där W, nog inte tänkte till riktigt innan han publicerade förundersökningstexten…

Underrättelsematerial

W. använder sig i volym 2 av underrättelsematerial och uttalat hemligstämplat material på ett antal ställen vilket ingen recensent verkar ha varit vaken för och reagerat på. Nu är det ju så att polisen endast lämnar ut offentliga handlingar utefter offentlighetsprincipen. En princip som stadgar att allt material som inte är sekretesskyddat av polismyndigheten kan begäras ut av allmänheten såsom exempelvis anmälningar, statistik över ingripande samt domar i rättegångar. Spaningsinfo är dock material som aldrig, under några omständigheter, lämnas ut! En uppgift som också å det bestämda intygats av en så kallad polisprofessor till undertecknad.

Vad berättar då detta faktum egentligen om W.? Ingenting nytt för mig personligen men kanhända väldigt mycket för recensenter, kriminalreportrar och andra naiva journalister som länge okritiskt rosat W. Det berättar ju nämligen att W. har tillgång till polisens interna, sekretessbelagda material som aldrig under några omständigheter får visas för exempelvis journalister och/eller författare. Vidare bekräftar detta faktum vad jag hela tiden hävdat: Nämligen att W. är ingenting annat än en journalist utan någon form av yrkesintegritet som endast agerar spökskrivare åt polisen! En hund utan förmåga att utföra ett självständigt arbete om inte husse först ger honom löplina och fri lekyta!

Paybacks recension av den första boken i fantasyserien Svensk Maffia:
”Att dissekera en W.”: http://www.mynewsdesk.com/se/view/pressrelease/att-dissekera-en-W.-492364

Peter Schjerva för Nättidningen Payback