Hopplös jämförelse

SvD skiriver idag att fd arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin nu ansökt om avgångsersättning på 1,3 miljoner kronor. Med tanke på hur kyligt han tycks ha blivit behandlad av sina kollegor i regeringen efter avgången och hur hårda reglerna blivit för sjukpenning och a-kassa förstår vi väl att han behöver pengarna.

I och med Littorins avgång som arbetsmarknadsminister den 7 juli tydliggörs markant de olika trygghetssystem Svenska medborgare lever med, en ojämnt fördelad trygghet. Observera att detta inte är ett ifrågasättande av Littorins rätt till rehabilitering, utan tvärtom. Den rätten ska alla ha om behov finns. Men, tyvärr förhåller det sig inte så i verkligheten.

Littorin hänvisar vid sin avgång till en längre vårdnadstvist och de depressioner den har medfört för honom, en inte alltför ovanlig åkomma i ett samhälle där allt tyngre krav ställs på medborgarna. Även barnen togs upp i och med mediatrycket runt vårdtvisten, ett beslut som inte är så svårt att förstå. Barnen ska naturligtvis aldrig belastas av detta.

Men långtidssjuka är oftast även de utsatta för längre tvister, sjukförsäkringstvister för sin rätt till ekonomisk ersättning samt medicinsk rehabilitering, utifrån en försäkring som sjuka och alla andra betalat in till i hela sitt arbetsföra liv. Tvisterna handlar om begreppen sjukdom och arbetsförmåga. Dessvärre finns i nuvarande reform ingen bro mellan dessa två begrepp, utan sjuka blir tvingade från den ena till andra sidan och alltför många hamnar därför i djupa svarta hål. Dessa tvister ska dessutom skötas av den sjuke parallellt med ett kroniskt sjukdomstillstånd. Lägger man sedan till kravet på att bli frisk inom ett godtyckligt utvalt antal dagar, blir detta minst lika depressivt laddat som en vårdnadstvist.

En politiker kan hävda att deras offentliga position sätter dem under extra belastning. Det är nog sant, men hör till uppdraget. En folkvald får räkna med bevakning. Andra medborgare har inte samma möjligheter att välja. De kan inte med omedelbar verkan avsäga sig uppdrag, tvärt avsluta pågående arbeten, inte ens på grund av sjukdom. De blir då kallade fuskare, lata och annat ogrundat från ledande politiker. De sjuka har inte valt att utsättas för det, att förföljas av media och utpekas som fuskare av den friska delen av medborgarna. Att detta ändå sker skapar ett otäckt samhällsklimat som gör att den psykiska belastningen blir enorm på de drabbade, och snart börjar tillflyktsorterna tryta. Sedan har även de sjuka oskyldiga barn, som direkt och indirekt blir belastade av detta.

Enligt Littorin har han haft kontakt med terapeut, men med våra politikers logik och syn på övriga medborgare så är inte detta tillräcklig grund att få sjukpenning, ens med ett fullgott läkarutlåtande. Därför förpassas övriga till en ekonomisk ohållbar situation, medan andra får tillgång till regeringens flygplan för färd mot okänd rehabiliteringsort.

Littorin har vad man kan förstå inte behövt sjukskriva sig i och med ett års avgångsvederlag. Och det är tur för honom. För med de regler och förordningar våra politiker författat hade alltså en ansökan om sjukpenning med stor sannolikhet ej beviljats. Men om en ansökan mot all förmodan ändå hade beviljats, skulle inte ens busspengar till Vårdcentralen tillkomma.

Två olika resor, så tydligt jämförbara.
Men de olika slutmålen gör dem dock till Hopplösa jämförelser.

Varför?