Åsa kastbom: "Jag känner mig priviligerad att få jobba med de barn vi har räddat"

Sitter på ett försenat tåg på väg hem efter årets resa till San Diego. Varje år i januari samlas poliser, åklagare, läkare, behandlare och socialarbetare på världens största konferens om Barnmisshandel. Det är spännande och så hoppfullt att få träffas och diskutera hur vi tillsammammans kan göra skillnad. Det är just samarbete som krävs om vi ska kunna hjälpa dessa barn. Vi kan aldrig kräva eller förvänta oss att barnen själva kan lösa detta eller att de ska komma till oss vuxna och berätta spontant vad de utsätts för. Vi måste hitta dem och hjälpa dem ur den situation de sitter i.

Jag brukar säga att jag har världens bästa jobb. Jag har förmånen att få träffa de barn och ungdomar som vi vuxna inte lyckats skydda från sexuella övergrepp och fysisk misshandel men som vi ändå lyckats hitta på olika sätt. Barnen och ungdomarna är många och de flesta får inte hjälp just eftersom vi inte vet vilka de är. Ungefär tre barn i varje klass är eller kommer att utsättas för sexuella övergrepp under sin barn- och ungdom.

Jag arbetar som överläkare på BUPs Traumaenhet i Linköping, BUP Elefanten. Vi tar emot ungefär 140 nya barn och ungdomar per år. Många går hos oss i flera år och de flesta kommer minst en gång i veckan. Att ha blivit utsatt för övergrepp som barn gör att man har en högre risk för både psykisk och fysisk ohälsa längre fram i livet och ju tidigare de får hjälp desto bättre.

De flesta som utsätts för sexuella övergrepp blir utsatta av någon som står dem nära, någon som de litar på och tycker om. Ofta någon i familjen eller i den närmaste kretsen. När det uppdagas att ett barn utsatts klyvs ofta familjen eller släkten itu. En del som tror på barnet och en del som tror på förövaren (som ofta förnekar brott). Ibland är förövaren någon barnet fått kontakt med via internet. Anonymiteten på nätet gör det lätt för förövaren att få kontakt och barnet känner ofta ännu större skuld eftersom de medverkat på något sätt i början. 

Anonymiteten gör både förövare och barn mer risktagande. Vissa barn vi träffar har till en början trott att de har haft kontakt med en jämnårig och inlett en relation och börjat skickat bilder eller ”cama” med varandra. Efter ett tag ändras stämningen i kontakten och blir hotfull och förövaren visar sitt rätta jag och börjar hota barnen. Få barn vågar direkt gå till sina föräldrar i de läget tyvärr. Förövaren brukar använda sig av utpressning och hota med att lägga ut de bilder eller filmer som finns om inte barnet fortsätter ställa upp och förgripa sig på sig själv på bild eller i web cam.

För våra patienter är bilderna alltid ett problem. De finns har funnits eller finns på förövarens dator (ofta jobbdatorn) och är inte sällan delade till andra med samma intresse eller delade i olika grupper på internet. Varken barnen eller vi har någon som helst kontroll över bilderna och detta leder ofta till ett oerhört lidande hos barnen. De oroar sig för ifall någon känner igen dem och de utvecklar ofta en social fobi på grund av detta. Bilderna kan å andra sidan vara till hjälp eftersom många barn hittas och identifieras på det sättet. På så vis räddas de ur övergreppen på det sättet. Det de barn jag träffar vill är ofta: nr 1 övergreppen ska upphöra, nr 2 han eller hon ska säga förlåt.

Min förhoppning inför framtiden är att vi ska kunna hjälpa fler barn och ungdomar med deras önskan. Att få övergreppen att upphöra och att få förövaren att ta på sig skulden. Tillsammans kan och måste vi göra detta. Så låt oss fortsätta samarbeta, polis, åklagare, banker, sjukvård, kommuner, företag och skolor. Vad kan du göra? Kan du rädda åtminstone ett barn har du gjort ett livsverk.

Av Åsa Kastbom
Överläkare på BUPs Traumaenhet i Linköping