Berättelsen om Sami

Du var ett barn då när du kom och du är ett barn idag. När du kom togs du emot med öppna armar och vår statsminister välkomnade dig. Hans Europa bygger inga murar. Du skulle få skydd i ett land utan krig, våld och trakasserier. Du var långt borta från din familj som du hade flytt från ditt land tillsammans med. Flykten från hoten, talibaner och självmordsbombare.

Du kom till oss och flyttade hem till vår familj. Du spelade fotboll i samma lag som vår son. Du gick i samma skola som våra barn. Du blev en del av vår familj och vardag. Du mottogs med glädje av vår släkt. Du kämpade med skolan och fick kompisar och började slappna av. Du litade på oss och vi litade på att Sveriges rättssystem fungerade. Vi trodde att du skulle få ett beslut ganska snabbt och det var självklart att du skulle få stanna.

Vi guidade dig in i ditt nya liv och vi var ditt stöd i vardagen. Vi var beredda på att stötta dig genom de svåra stunderna när du var orolig för din familj. Finnas där när din längtan och saknad efter dem kom över dig. Vi var tryggheten som fanns där när ångesten och mardrömmarna slog till nattetid. Vi fanns vid din sida genom den snåriga svenska asylprocessen.

Det gick inte så fort utan istället fick du vänta i över 18 månader på ditt första samtal på Migrationsverket. Vi följde med dig som stöd, men fick vänta utanför. Intervjun fick avbrytas då tolkens språkkunskaper var alltför bristfälliga. Så gick det några månader till innan du blev kallad till ett nytt samtal.

Vi blev lättade och glada av att få veta att du var en av de som Migrationsverket inte betvivlade uppgiven ålder på. Du bedömdes vara 14 år, som du sagt, och slapp genomgå de kränkande, osäkra, kraftigt ifrågasatta metoderna för åldersbedömning. Dina asylskäl bedömdes som trovärdiga; Migrationsverket ansåg att du hade godtagbara skyddsskäl. De betvivlade inte heller att dina föräldrar var på flykt i annat land.

Sedan stod det ändå att du hade fått avslag i beslutet! Migrationsverket menade att du kunde utvisas, inte till den provinsen som du kom ifrån, för där fanns en trovärdig hotbild mot dig och din familj. Istället läser vi att det är möjligt att utvisa dig till Kabul. Du har aldrig varit i Kabul, du känner inte någon där, men Migrationsverket påstår att du har en nära kvinnlig familjemedlem där.

Migrationsverket bortser helt ifrån är de har ett ansvar att säkerställa att ett sådant påstående faktiskt stämmer. Migrationsverket säger gång på gång till oss att de faktiskt bryter mot reglerna konsekvent när de förblir passiva och inte gör några efterforskningar för att säkerställa det påstådda ”ordnade mottagande”. Myndigheten väntar istället bara ut tiden. De väntar på att du ska fylla 18 år. Då är du inte är ett barn längre och blir ”utvisningsbar”. Ansvaret skjuts över till dig, du som ännu är ett barn, att motbevisa deras påstående. Du ska kunna bevisa att det ordnade mottagandet med en nära kvinnlig familjemedlem som Migrationsverket menar finns faktiskt inte existerar. Vi har försökt men allt som vi hittills har lämnat in och åberopat för att styrka att du inte har något mottagande i Kabul har lämnats utan hänseende.

Vi följer nu med dig på återvändandesamtal och Migrationsverket ställer samma frågor till dig och du upprepar samma svar. Det är en vidrig, ångestladdad och känslomässig anspänning varje gång. Du är helt slut efter dessa besök men du måste åka när du blir kallad. Du måste komma personligen för att visa att du finns kvar i landet och försäkra att du inte har för avsikt att försvinna. Du måste säga ”Ja, jag fortsätter att samarbeta” för om du lämnar landet innan du blir utvisad blir du efterlyst och omhändertagen av polis och transporterad tillbaka till Sverige. Ditt utvisningsbeslut kan inte verkställas innan du fyllt 18 år, för Sverige utvisar ju inte minderåriga.

Du omfattas inte av nya gymnasielagen eftersom du fick ditt avslag före din 18-årsdag. Tyvärr står det inte de magiska orden ”med uppskjuten verkställighet” i ditt avslag. Hade det gjort det, då hade du omfattats av den lagen. Istället benämns denna väntan på din 18-årsdag som ”förlängd tidsfrist”.”Uppskjuten verkställighet” får enbart barn som saknar så kallat ordnat mottagande och Migrationsverket hävdar ju att du har en nära kvinnlig släkting i Kabul trots att de inte har kunnat styrka att hon finns där. De kommer inte heller att anstränga sig att bevisa detta, då du ändå inte behöver rekvisitet ”ordnat mottagande” när du har fyllt 18.

Nu mår du bara sämre och sämre. Vi hör dig säga att du vill dö, du orkar inte vänta, du orkar inte kämpa längre. Du kan inte sova, inte fokusera på skolan och ser ingen framtid i denna ovisshet.

Man skriker efter ordning och reda i asylpolitiken och att barnen ska värnas. Ni som har skapat detta kaos och låter barn lida, var är ni nu?

Träd fram, tag ansvar, gör det enda rätta och se till att de minderåriga får stanna!