#vistårinteut yrkes- och volontärnätverk del 13 - Det finns ingen väg tillbaka när väl kunskapen och engagemanget väckts

Det finns ingen väg tillbaka när väl kunskapen och engagemanget väckts, jag kommer aldrig att sluta kämpa!

När jag kom i kontakt med rörelsen #vistårinteut under hösten 2016 och såg att det fanns många som jag, som sett vad jag sett och hört vad jag hört beslutade jag mig för att omsätta mina tankar i handling och påbörja min ideella kamp och mitt opinionsarbete lokalt på Gotland, mot utvisningarna och för ensamkommandes psykiska hälsa och rättigheter.

Jag arbetar som länsbibliotekarie och biblioteksutvecklare på Gotland. Under 2014 började jag omvärldsbevaka, nätverka och utbilda personalen för att de gotländska biblioteken skulle börja anpassa sina tjänster och skapa verksamheter för asylsökande och nyanlända. På grund av ö-läget hade Gotland inte haft asylsökande på tio år, men med det speciella läget som var 2015 tog nu Gotland emot ca 900 asylsökande och över 200 ensamkommande barn och ungdomar. Biblioteken mobiliserade och började jobba uppsökande, startade språkcaféer, köpte in böcker på lätt svenska och andra språk m m. I detta arbete lärde jag mig mycket om asylsökandes situation i allmänhet och fick många nya kontakter både med företrädare för det offentliga men också med ideellt arbetande volontärer och med flyktingar själva. I samband med detta arbete blev jag senare integrationssamordnare för alla verksamheter inom den regionala/kommunala kultur- och fritidsverksamheten på Gotland.

När min man blev god man till en ensamkommande kille från Afghanistan fick jag upp ögonen för den utsatta och ohållbara situation som de ensamkommande befinner sig i. Killen blev snabbt en del av vår familj och jag blev den extramamma han behövde i det stora tomrummet och saknaden efter sin egen mamma. Genom hans tunga berättelser om det katastrofala säkerhetsläget i Afghanistan, hans egen personliga situation och flykt och hans och hans vänners situation i Sverige växte min kunskap, mitt engagemang och min ilska över hur dessa utsatta minderåriga, ofta traumatiserade med självskadebeteende, behandlas av Sverige, särskilt efter den nya omänskliga flyktinguppgörelsen. Jag kände inpå bara kroppen hur den entusiasm, öppenhet och nyfikenhet som Sverige befann sig i under början av hösten 2015, snabbt förbyttes till en sluten hållning, en rädsla och missunnsamhet som skulle komma att innebära katastrofala följder för de redan utsatta flyktingarna. Jag la också märke till att de många duktiga och driftiga volontärerna på Gotland engagerade sig mest i flyktingfamiljerna och vuxna asylsökande. Inte lika många höjde rösten, tog plats i offentligheten och lokalmedia för att påvisa de ensamkommandes psykiska ohälsa, de galna omflyttningarna och den rättsosäkra hanteringen på Migrationsverket. När jag kom i kontakt med rörelsen ”Vi står inte ut - men slutar aldrig kämpa” under hösten 2016 och såg att det fanns många som jag, som sett vad jag sett och hört vad jag hört, beslutade jag mig för att omsätta mina tankar i handling och påbörja min ideella kamp och mitt opinionsarbete lokalt på Gotland mot utvisningarna och för ensamkommandes psykiska hälsa och rättigheter. Jag ville bidra där jag befann mig med det som jag var bra på i mitt yrke: att omvärldsbevaka, nätverka, utbilda och arrangera.

Jag och en vän bildade facebookgruppen ”Gotlänningar som inte står ut” och sedan dess har det blivit många insändare i lokaltidningarna, radiointervjuer, möten, manifestationer och samtal med lokalpolitiker och tjänstepersoner. Många andra har anslutit sig och vi kämpar tillsammans. Sedan början av 2017 jobbar vi nu också för att hitta boendelösningar för ensamkommande över 18 år. Vi håller just nu på att bilda en förening för att samla in medel och ordna familjehem och gruppboenden för de som vill stanna på Gotland i sin skola och sina sociala sammanhang och vi har under hela våren försökt påverka våra lokalpolitiker och tjänstepersoner att ta sitt ansvar i frågan. I och med detta arbete får jag fler och fler kontakter och nära relationer med ensamkommande, de vänder sig till mig med frågor, ber om hjälp och stöd. Jag får ta del av många tragiska livsöden och berättelser och jag känner inte längre igen mig i mitt eget land. Hur kan vi svika dessa ungdomar så totalt? Varför gör Sverige så stor skillnad på dessa ungdomar och de svenskfödda? Hur kommer det sig att vi bortser från Barnkonventionen och de mänskliga rättigheterna när det gäller denna grupp? Vi kämpar hårt och ibland tar orken slut, särskilt nu när avslagen droppar in och paniken och desperationen ökar i gruppen. Men det finns ingen väg tillbaka när väl kunskapen och engagemanget väckts, jag kommer aldrig att sluta kämpa!

På det nationella planet var jag med i gruppen som startade biblioteksuppropet för amnesti i Sverige. Många bibliotekspersonal runt om i landet skrev under uppropet och vi fick stort massmedialt genomslag. Jag var också samordnare för ”Vi står inte uts” arrangemang och seminarier under Almedalsveckan i år där vi på mycket kort varsel lyckades få till intressanta seminarier med många spännande seminariedeltagare. Tillsammans tog vi plats, hördes och syntes!

#vistårinteut är ett konstant stöd, en källa till inspiration och en stark positiv kraft i mitt arbete. Här finns en stor samlad kunskap och kompetens, driftighet och strategiskt tänkande. Här kan man också lufta sin frustration, få tips och råd i olika frågor och känslomässigt stöd när man i ren utmattning bara vill lägga sig ner och ge upp. Utan rörelsen hade jag aldrig orkat!

Visby 2017-07-28
Cecilia Herdenstam