#vistårinteut yrkes- och volontärnätverk del 20 - För Varenda Unge; För Varenda Unge.

Det mest självklara borde och skall vara är att alltid vara beredd att gå in som signifikant ställföreträdande vuxen, i de sammanhang man befinner sig i, i en stad, en stadsdel, i ett villaområde, en trappuppgång, som förälder på ett barns klasslista, i ett föreningsliv, på en offentlig plats, det är min ideologi när det kommer till mitt privata jag.

Ungar behöver vuxna, ledas, särskilt av de som står på rätt sida av normen för ett samhälle, behöver finnas för de ungar som saknar naturliga vuxna i sitt nätverk, föräldrar med förmåga men som inte längre har mandat, eller föräldrar som saknar förmåga och därför förlorat mandatet. Om inga vuxna finns på plats, letar ungarna efter auktoriteter, och i värsta fall hittar de dem, där andra normer än de som samhället representerar och som faller under det vi så fint benämner som utanförskap. Snubbarna på gatan;

I min profession; har jag haft äran att under ett arbetsgivaransvar leda medarbetare och anställda, men också ta emot ungar i utsatthet i hela mitt yrkesverksamma liv; Sveriges egna barn och sedan 2011 barn och unga på flykt.

Mitt socialarbetaransvar innebär också att vara föräldrars förlängda röst, när det kommer till att se till att ungars rättigheter och behov tillgodoses, av de myndigheter och förvaltningar som ungar innefattas av i en uppväxt. Sveriges egna barn och sedan 2008 barn, unga och deras föräldrar på flykt. Höja den när det inte fungerar, vara en bromskloss i maskineriet för byråkrati.

Jag stod i främsta ledet 2015 och organiserade mottagandet som överskred alla tidigare prognoser, Sverige haft. I kommunal regi; stolt. Samarbetet fungerade instanser emellan; barnen ungdomarnas och deras perspektiv hölls högt, även under press.

Men kollapsen smög sig in på grund av de politiska fantasierna om verkligheten, signalpolitiken som skenade iväg och där regeringen istället för att skaffa sig kontroll via mod och kompetenshöjning, vidtog åtgärder med rädsla för det de inte hade kontroll över och sin bristande kunskap.

Jag förstod med en gång vilka konsekvenserna skulle bli för ungarna, för oss i profession, för mig som civil och medmänniska via olika debattinlägg och offentliga diskussioner deltog jag med andra, tidigt. Dessvärre trodde jag först lite naivt, att med tillräckligt tydliga konsekvensanalyser, diskussioner i landets alla kommuner och förvaltningar, relationerna från olika yrkeskategorier, skulle man få gehör, snabbt.

Ensam är inte stark; politik är folk, och folket det är vi.

När nätverket VSIU bildades vad det självklart att behovet av mobiliseringen stod inför dörren. Jag har dragit det ett steg till, i januari bildades Agape Frivilligorganisation, som är en praktisk organisation baserad på de konsekvenser vi i VSIU rörelsen, ständigt opponerar oss emot, och påvisar.

Konsekvenserna är ett faktum, dock.

Ungar försätts på flykt igen, och för dig och mig handlar det i slutändan om, vad vi gör åt det, i tanke och känsla, men också genom aktiva handlingar. Och hur vi förmår andra att aktivt också ta ställning och genom aktiva handlingar påvisa kraften i att vara en befolkning i ett land, som vänt, som svängt och kollapsat. Det handlade aldrig om vilka och hur många om kom hit, utan om vad vi gjorde eller inte.

Att vi går ut och gör det vi önskat att någon annan gjorde för ett eget barn.

Därför skapar Agape 18 sammanhang 7 dagar i veckan, där vi tillgodoser några av de grundläggande behoven som mat, hygien, hälsa och vuxenstöd fortsättningsvis, därför har vi löst 100 frivilliga familjer till ungdomar som fyllt 18, blivit uppskrivna till 18, därför har vi en särskild grupp som tillgodoser omsorgen kring de ungar utan papper, därför har vi egna jurister, handledning för volontärer, frivilliga familjer, därför har vi ledsagare till vården, därför har vi faddrar, därför driver vi ett boende i egen regi.

Kampen är tuff, men vi får inte abdikera, kampen kommer förloras av de kämparna som ger upp först; det får aldrig bli vi med en fot i verkligen; det får bli politiken i det här fallet. De måste backa.

Kraften att orka måste vi ständigt förvissa oss om genom att ständigt förstå, att utan oss, vårt engagemang och sammanhang och relationer går de här ungarna under.

Tror inte vi skulle velat att någon slutade bry sig om vårt barn, om vi inte kunde vara där, för att inte orken fanns.

Kraften måste infinna sig tills situationen ändrats sig för förutsättningarna vi nu är i går stick i stäv med socialtjänstlagstiftningen som skall innefatta alla barn i vårt land.

Innan det återgår till det, är kampen inte över.

Jag står inte ut men kommer aldrig sluta kämpa;

Matilda Brinck-Larsen

Verksamhetsansvarig Agape Frivilligorganisation

Huvudansvarig Lag C

Verksamhetsansvarig Tegelhuset Reningsborg HVB-EKB