​#vistårinteut yrkes- och volontärnätverk del 3 - Mitt liv som volontär

Jag började som volontär hösten 2015 på Stockholms centralstation. Jag var tvungen att göra något. Då delade jag ut mat. Efter ett tag började jag på ett flyktingboende i Huddinge. Jag tillbringade nästan alla mina helger där.Jag gjorde allt, hjälpte till med kläder och allt det praktiska. Det visade sig att det svenska samhället var mycket byråkratiskt och myndigheterna stelbenta. Så småningom kom jag i kontakt med ett annat boende också, och jag delade min tid mellan dessa två ställen. Jag valde aktivt att jobba själv eller med andra volontärer även om jag är medlem i Refugees Welcome.

Mitt liv fick ett nytt innehåll och riktning, äntligen gjorde jag något jag brinner för. Jag fick massor med nya vänner, både volontärer och människor på flykt.

Jag ordnade fester, cirkus och julfirande till mina vänner på boenden. Hösten 2016 ordnade vi en minnesvärd kvinnofest. Vi hyrde en lokal, alla fick en goodie bag och kvinnorna lagade maten. Vi dansade och pratade och åt. En fantastisk fest!
Jag är fortfarande i kontakt med många av dem.

Våren 2016 var jag aktiv i Folkkampanj för asylrätt. Vi misslyckades tyvärr och kunde inte mobilisera tillräckligt många och man införde den tillfälliga begränsningslagen.

Jag hade ett tillfälligt jourboende hemma hos mig. De som behövde några nätter på min soffa fick det.

Vintern 2016 avvecklades alla asylboenden i Stockholm. Mina vänner flyttades, några stannade kvar i Stockholm och jag kom i kontakt med gruppen ensamkommande. Jag insåg att de är de mest utsatta av alla. Jag träffade dem på fester och bad dem kontakta mig vid problem. Och det gjorde de! Plötsligt kände jag en massa kvinnor (ja, det är mestadels kvinnor det handlar om) som också jobbade med den här gruppen.

Nu började ungdomarna höra av sig till mig, och behövde någonstans att bo. Jag initierade samarbete med journalisten Lisa Förare Winblad. Vi började med att matcha ihop nyanlända och etablerade svenskar i form av matmöten. Jag ordnade också frivilliga kontaktpersoner. Det var framgångsrikt. Idag hinner vi dock inte med så mycket matchning, vår tid går till att söka frivilliga familjehem. 

Nu är jag ideellt familjehem åt tre och har hittat hem åt ca 40 st. Jag gör ett systematiskt arbete. Om jag inte känner ungdomen tar jag reda på vem hen är, vad hen gillar. Jag tar referenser. Om jag hinner träffar jag hen. Jag samarbetar med en tjej som heter Lisa som lägger ut annons och jag tar vidare kontakten med den svenska familjen. När kontakt har etablerats stannar jag kvar som stöd.

I början av 2017 blev jag av med mitt vanliga jobb, där jag vantrivdes. Jag har sedan dess varit frivilligarbetare 7 dagar i veckan. Jag utbildade mig till integrationspedagog under tiden och tog kurser i asylrätt. Jag kunde plötsligt väldigt mycket och det känns som jag hittat rätt.

Utöver frivilliga familjehem gör jag mycket annat. Jag hjälper med juridiken och annat praktiskt. Jag är mycket lösningsorienterad och vill alltid hitta en lösning. Lösningen ligger inte att ge hjärtan eller gilla ett status, lösningen ligger i att göra något praktiskt.

Vi gör mycket opinionsarbete i Stockholm. Vi har träffat alla partierna i Stockholms stadsfullmäktige i vårt arbete att stoppa de skadliga flyttarna från Stockholm.

Jag har blivit intervjuad på tv, radio och jag har varit med i lokaltidningar. Det är något jag inte tycker om, men jag har tvingat mig till det. Och jag är nöjd med resultatet.

Jag har deltagit i många demonstrationer och jag har varit med som organisatör.

Jag säger aldrig nej och gör det mesta själv. Detta har förstås gjort att många hör av sig till mig och jag har enorm arbetsbelastning. Jag får agera som stödperson åt andra volontärer och för ungdomarna. Jag får inget stöd själv men när jag träffar andra volontärer är det förstås någon form av stöd. Jag skulle nog inte orka utan dem, så som det politiska läget ser ut just nu.

Jag känner mig fortfarande glad och energisk, men ligger förstås i riskzonen för utbrändhet. Jag är en kvinna som ställer höga krav på mig själv och även på min omgivning. När kraven inte uppfylls, gör jag hellre själv.

Nu är jag i Spanien en månad, men jobbar ändå för fullt. Jag har placerat några ungdomar och jag ger juridisk hjälp och slussar vidare några andra, både familjer och ungdomar.

Allra helst skulle jag vilja jobba med detta eller integration i någon form, och med lön förstås. Jag vet att jag är bra på det här för det är man oftast för det man brinner för.

Liisa Korvenranta