#vistårinteut yrkes- och volontärnätverk del 8 - Vissa ser, andra blundar

Redan som liten var jag upptagen av frågan om vem och varför vissa människor ser medan andra väljer att blunda. Trots dödsstraff fanns det ju människor som hjälpte judar att fly och gömma sig under andra världskriget. Vad är civilkurage och vem vågar riskera något för någon annan? 

Min judiska pappas familj är från Skåne och kunde se det ockuperade Danmark på andra sidan Öresund. De hade själva flytt förtrycket i Östeuropa någon generation tidigare. Fattiga, marginaliserade, oönskade och ofta djupt religiösa byggde de sin framtid i det nya hemlandet. Själv är jag uppvuxen med berättelserna om de danska judarna, som i princip alla lyckades fly över Sundet och därför överlevde. En av dessa flyktingar har jag fått mitt namn från. Efter kriget kom de vita bussarna och 45:orna, så kallades de som hade överlevt koncentrationslägrena. Jag har som vuxen fått höra vilket ointresse som fanns för deras erfarenheter. Jag fick tidigt lära mig vilka ansedda människor som varit nazister i min akademiska hemstad, jag har vetat om rasbiologiska institutet sedan skolåldern. Jag vet vad som hände på studentmötena i Lund och på Bollhuset i Uppsala. Jag fick lära mig namnen på de få familjerna i min pappas lilla skånska stad som kunde tänka sig att umgås med judar under kriget. 

Jag växte upp och gick i skolan med det kollektiva behovet av att glömma. Det fanns ingen plats för det som inte passade in i den fina bilden av Sverige när historien om dessa krigsår skulle skrivas. Allt detta sammantaget är tätt hopflätat med mitt eget liv. När jag sedan av en slump såg om luciadeportationen på Facebook kunde jag inte släppa det. Jag var vaken hela natten och tanken att en kille, i samma ålder som min son, skulle deporteras ensam till ett helt främmande land så präglat av kaos och våld var mycket omskakande. Under de timmarna började mitt engagemang i #vsiu och jag blev sedan frivillig kontaktperson till en kille som nu bor hemma hos oss. Felaktigt åldersuppskriven och därför utan godman följde jag med på första intervjun som skedde strax efter att vi hade träffats. Genom honom och andra har jag nu fått se en skuggsida av det offentliga Sverige. Min tilltro till myndigheter och rättssäkerheten har malts ner. Att detta sker i Sverige idag är för mig fortfarande svårt att förstå, trots att jag vet att det är så.

Förutom olika uppgifter inom #vsiu har jag aktivt försökt förmedla kontakter då jag ser hur alla som får en personlig ingång direkt dras in i ett starkt engagemang och upprörs över allt slarv och alla fel som gjorts kring dessa ungdomar.

Samtidigt fortsätter en stor del av mina mycket medvetna och politiskt intresserade vänner att inte lyfta ögonbrynen för det som sker. De gillar mina bilder på en lyckad sallad, men är helt tysta när ensamkommande flyktingar dyker upp i flödet på Facebook. Mitt eget engagemang bottnar i en stark känsla av att det kunde ha varit jag och att mänskliga rättigheter och medmänsklighet är något vi alla - oavsett politisk hemvist - tillsammans måste kämpa för. Jag står inte ut med hyckleriet att svenska skolklasser ska besöka Forum för Levande Historia och lära sig om Anne Franks liv samtidigt som svensk polis jagar ungdomar som lever gömda hos svenska familjer. 

Anonym engagerad i yrkes- och volontärnätverket #vistårinteut