Öppet brev till Socialdemokraterna

Socialdemokrater, ni håller partikongress igen. För två år sen var vi med som åskådare, åhörare, vittnen. Vi har varit på er arena, lärt känna er. Vi kan föreställa oss hur ni återigen samlas, minglar, pratar, skrattar, grupparbetar, står i talarstolen... 

Men vi tror att få av er har varit på vår arena och därför tänker vi berätta. Vi hoppas att ni kan ta till er det vi säger och använda det i ert fortsatta arbete för Ett Sverige För Alla.

Vi är ideellt engagerade i ensamkommande. 

Nu suckar ni kanske. Jaha, ytterligare en av tusentals texter om ensamkommande. Men hör ni socialdemokrater: ställ er istället frågan varför det skrivs så mycket om ensamkommande. Varför går det inte en dag utan nya artiklar? 

Det beror på, kära socialdemokrat, att för varje ensamkommande det skrivs om finns minst en svensk som lider. Det är lätt att distansera sig, avhumanisera den ensamkommande. Kanske har du socialdemokrat aldrig suttit ner och ätit en måltid tillsammans med enensamkommande? Men du har med all säkerhet gjort det med mig. Inte mig personligen, men en som mig. En som drivs av humanism och människokärlek och som inte står ut med andra människors lidande. 

Vi är tiotusentals. Vi har förstahandskontakter med ensamkommande, genom jobbet eller privat. Utöver de som är på sociala plattformar, exempelvis Facebook, finns många, många fler. En gissning är att vi är cirka 10 personer runt varje ensamkommande. Som delar deras vardag. Deras sorg, ångest och oändliga väntan. Under tiden går vi till jobbet, träffar vår egen familj, kanske sköter vi småbarn, eller åldrande föräldrar. En är fårbonde med lammande tackor, en är anställd av regeringen, en är pensionär. Det finns egna företagare, akademiker, forskare, journalister, kulturarbetare; listan på yrken kan göras lång. Vi finns i hela samhället, somliga av oss på nyckelpositioner. När vi går hem, ger upp, slutar, ger det konsekvenser i samhället. När läkaren inte längre opererar. När läraren inte längre undervisar. Det kommer att bli konsekvenser som även du blir drabbad av. 

När ni nu de kommande dagarna kommer att diskutera migrationsfrågorna måste ni förstå att scenen är helt annorlunda än ni tror. Det ni beslutar handlar inte bara om ensamkommande i body cuffs som sätts på ett plan med kroppen full av lugnande. Det handlar också om oss som blir kvar. 

Det handlar om Emma och Edvin som blir av med en älskad storebror på ett sätt de inte förstår. Det handlar om en klass med skolbarn som blir av med en kamrat på ett sätt de inte förstår. Det handlar om barn och om deras perspektiv på er politik. Både de ensamkommande som alla var barn när de kom, men också om alla syskon här i Sverige som älskar sin nya bror eller syster. 

Det handlar om alla nya mammor och pappor som har lika starka känslor för sitt nya barn som för de biologiska. Om nyblivna mormor som fått ett barnbarn boende i sitt hushåll som råkar vara en ensamkommande ungdom. 

Vi är trötta nu. Många utbrända. Många med en katastrofal privatekonomi. Vi är välfärdsarbetarna, silverhimmelstrådarna som samhället byggs av. Vi behövs. När vi förlorar hoppet förlorar ni oss. Och det handlar om nu. Nu är många av oss som varit så lojala med samhällsbygget så desillusionerade att vi inte längre har intresse av att föra samhället och välfärden framåt. Vår arbetsmoral urholkas nu. Vår tilltro försvinner nu. 

Vi försöker förhålla oss tjänstemänskligt, det vill säga att vi arbetar med mänskliga rättigheter i fokus. Det här nya, kyliga och distanserade sättet att se på människor är inget för oss. Det är en mänsklig omöjlighet och gynnar ingen. Resultatet skulle bli ett totalt avhumaniserat samhälle där människans värde är noll. 

Ta ansvar nu, kära socialdemokrat. Bli tjänstemänsklig. Ta mänskliga beslut med utgångspunkt i att det som beslutas kommer att kunna slå tillbaka på dig själv. 

Till sist ett ord till er som känner igen er i vår berättelse, som vet vad vi menar. Låt de unga stanna, återinför paragraferna om familjeåterförening och särskilt ömmande skäl i asyllagstiftningen.  

#vistårinteut