Coronaviruset - Alla trygga säkra platser försvinner i och med att du bara kan vara i hemmet

Att leva med en man som alltid vill ha kontroll över dig är som att leva i karantän, du är isolerad från omvärlden och tillvaron du lever i är ensam. För mig fanns vilan och återhämtningen på jobbet, där kunde jag slappna av och vara mig själv. Där var jag inte ständigt övervakad och bevakad. 

Jag kunde äta en lunch med en kollega. Dricka en kopp kaffe med en kund. Skratta när jag ville. Här kunde jag också få håret tvättat av en kollega utan att vara rädd för att slösa på varmvattnet. Jag kunde vila, skratta och gråta när jag ville utan att få de hatfulla ögonen på mig, eller orden som satt som piskrapp mot kinden. På vägen hem kunde jag svänga förbi min syster, eller ta en snabb fika med någon av barnen.

Det syntes aldrig på kontokortet då jag alltid sparade kontanterna från kassan i min väska. Jag kunde tanka bilen för en extra hundralapp utan att riskera att bli påkommen med slöseri av bensin. Jag kunde lätt svänga förbi stallet och “smyghämta” dottern en extra gång utöver de fyra gånger jag i månaden var tilldelad. Att köpa ett paket tuggummi utan att bli anklagad för att slösa. Jag kunde röra mig fritt även om mobilen hade installerats med att hitta mig. Då kunde jag lämna mobilen på salongen och smita ut utan att bli tryckt mot väggen när jag kom hem. Detta är händelser från mitt tidigare liv. Hade även en coronakris hänt då, det vill jag bara inte tänka på. Min salong var min vila och återhämtning.

Med en vardag som denna för kvinnor och barn som lever i dessa relationer blir ytterligare en karantän av coronakrisen en katastrof. Alla trygga säkra platser försvinner. En mormor eller farmors varma famn till barn som far illa. En mammas trygga lunchrum utan en pisksnärt. En kollega att dela en åsikt med utan att få bli kallad "Din dumma kossa". Att nu bli tvungen att vara hemma med förkylda barn eller en rinnande näsa själv är förödande.

Man ser en ökning hos kvinnojourerna och efterfrågan på skyddat boende är enormt. BRIS har fått kalla in extrapersonal då telefonerna går varma.

I ett sådant här krisläge är det så enormt viktigt att vi inte är egoistiska utan tänker på vår omgivning som om vi vore en enda stor familj. Se efter varandra. Våga fråga, våga lägga sig i. Idag kan vi lägga en lapp i brevlådan eller ställa frågan från balkongen. "Behöver du hjälp med något?" Vi måste vara allas ögon och öron.

Vi är ett samhälle i kris, både innan och efter Coronakrisen. 

Pia Johansson

Pia Johansson har tillsammans med Anna Carsall skrivit FÖR DITT EGET BÄSTA