Debutantporträtt: Sara Bohlin

Det kreativa skapandet har alltid varit min själs tryggaste plats. Där har jag känt mig helt fri. Där har berättelserna tagit form, karaktärer fötts och orden blivit en bro mellan mig och andra.

Men friheten har också burit en bräcklighet, en känslighet jag länge skämdes över. En sårbarhet som också fanns hos dem som kom före mig.

Jag minns särskilt min farfar. Han förstod det där subtila – de där nyanserna, tystnaderna, det som inte sades högt men ändå fanns där som ett språk mellan oss. I hans närvaro kände jag mig alltid sedd, hemma.

Ändå gömde han sig när han skrev. Han gick till sitt lilla utehus när känslorna behövde få flöda fritt. Ibland tror jag att han grät när han skapade. Jag vet aldrig om han någonsin blev nöjd med det han skrev, eller vad han egentligen drömde om.Kanske var han, liksom jag, rädd för att visa sin inre värld. Rädd för att inte bli förstådd.

Det fanns något stilla och varsamt över hans sätt att närma sig orden, som om han visste att de bar på en kraft. När jag tänker på honom idag ser jag honom sitta där med handen vilande över papperet, tvekande inför det första ordet. Jag undrar ofta vad som hade hänt om han vågat skriva färdigt, om han fått uppleva hur befriande det är att låta det inre få ett språk.

För en tid valde jag också bort skrivandet. Jag följde vägar som andra förväntade sig – prestation, titlar, ekonomiprogrammet – medan en del av mig höll andan. Det var tryggt på ytan, men tomt inuti.

Jag skrev i smyg, i mobiltelefonen och i anteckningsböcker, men vågade aldrig kalla mig författare. Orden fanns där hela tiden, som ett svagt hjärtslag, väntande på att jag skulle våga lyssna.

Ibland kommer livet ifatt. Du hittar spår av din barndom och börjar ifrågasätta valen som format dig. När jag skrev klart min debutroman slungades jag tillbaka till somrarna på Gräsö – den söta smaken av smultron, skrattet som kom naturligt, utan att någon höll handen för munnen. Jag minns vinden som drog genom tallarna, solstrålarna som dansade på vattenytan och känslan av att allt fortfarande var möjligt.

Jag minns också tyngden i farfars blick, det outtalade vemodet. Kanske bar han på samma kamp – att känslor och kreativitet ofta uppfattades som något svagt, något man borde dölja.

Idag är det annorlunda. Jag låter kreativiteten flöda fritt, utan rädsla. Jag har återvänt till det som alltid varit självklart: att jag vill beröra, väcka känslor och skapa levande världar där människor möts på djupet.

Det autentiska – det jag alltid älskat – är nu det jag är mest stolt över. Det tog bara lite längre tid för mig att landa här. Jag behövde gå några omvägar först.

Skrivandet har blivit mitt sätt att förstå både det som varit och det som väntar. Och kanske, på något vis, skriver jag vidare där farfar slutade – med samma djupa längtan, men med en ny sorts mod.

Sara debuterar 25 mars med boken Skuggspelaren, en mörk psykologisk thriller och den första delen i en trilogi om makt, manipulation och sanningens pris. Parallellt med arbetet inför boksläppet inspirerar hon online genom att dela sin resa mot att bli debutantförfattare och allt som sker bakom kulisserna när en dröm blir verklighet.