Blogginlägg -
Det är så nära nu – och ändå sprack rösten. Sara Bohlin om Skuggspelaren
Sara Bohlin debuterar i vår med Skuggspelaren, en mörk psykologisk thriller och den första delen i en trilogi om makt, manipulation och sanningens pris. Parallellt med arbetet inför boksläppet inspirerar hon online genom att dela sin resa mot att bli debutantförfattare och allt som sker bakom kulisserna när en dröm blir verklighet.
Nedan berättar hon om det omvälvande steget att sätta punkt i manuset – och att låta berättelsen få sitt eget liv.
Det är så nära nu – och ändå sprack rösten
Jag sitter på pendeltåget och lyssnar på en playlist som jag döpte till Calling Station. Det var faktiskt arbetsnamnet på boken. När den väl blev klar kändes Skuggspelaren ännu bättre i magen.
Det är länge sedan jag lyssnade på de här låtarna nu. Under en period var de mitt absolut bästa knep för att kliva rakt in i berättelsen efter långa jobbdagar. Jag såg allt framför mig. Kände karaktärernas känslor. Slungades rakt in i relationerna, spänningen, hemligheterna alla bar på. Styrkan. Rädslorna.
Plötsligt fylls ögonen av tårar. Jag tittar mig omkring på tåget, som man gör, för att försäkra sig om att ingen tror att man är på väg att bryta ihop offentligt. Men jag är inte ledsen. Jag är glad. Och förväntansfull.
Idag ska jag ha mitt sista möte med redaktören – och vi blev klara tidigare än planerat. Ändå förstår jag inte riktigt min reaktion och måste pausa låten som spelas.
Det är förstås en lättnad att bli klar med något. Men den här gången kommer också ett vemod smygande. Och jag inser varför.
Det är så här det känns att skapa med något som betyder något. På riktigt. Att jobba med sin passion. Kan det vara så här stort och viktigt? Och samtidigt nervöst, skört och… ja, lite svindlande?
Mötet går fantastiskt. Min redaktör är helt enastående och ett ovärderligt bollplank. Vi är överens om allt och jag skickar in manuset för slutkorrigering.
Känslan sitter kvar i flera timmar. Nästan så att rösten spricker när jag går vidare till frisören för att klippa och slinga håret. (Ja, tydligen kräver boksläpp både känslomässig och fysisk uppfräschning.)
Jag är så förbannat tacksam. Men jag är också nervös. Inte främst för vad andra ska tycka. Visst skriver jag för att beröra, men det som slår mig nu är något annat: den här berättelsen betyder mycket för mig.
Det här är inte ett jobb där jag levererar och sedan går vidare till nästa punkt på listan.
Det här är en berättelse som varit min trygga plats under tunga perioder. En sorts terapi. Ett rum att kliva in i när världen runtom varit stökig. Nu är det både ett avsked och en expansion på samma gång.
Upprymdhet med en klump i halsen.
Sött och salt.
Maxat – och samtidigt lite tomt.
Sött och salt.
Maxat – och samtidigt lite tomt.
Det har varit en fröjd att skriva dig, Skuggspelaren.
Nu släpper jag dig vidare.
Ut ur min lilla bubbla och vidare till världen.
Du är redo.
Och jag tror att jag också är det.
Om en liten stund.
Ut ur min lilla bubbla och vidare till världen.
Du är redo.
Och jag tror att jag också är det.
Om en liten stund.
Kram,
Sara
