Han dödade mig inte och det var ju schysst, men han förstörde mitt liv

Det regnar ute, tunga droppar mot fönstret. 
Det känns som om det regnar inne också, tunga tårar ner i morgonkaffet.

På väg hem den 23 oktober 2010 blev jag helt oprovocerat nedslagen bakifrån. Han krossade min axel och slog ut mina tänder. Han fick aldrig sitt straff.
Men jag fick mitt.

I morgon ska jag opereras för tredje gången. Nu plockar de ut protesen och sätter in en ny.
Det är en stor operation och det blir som att börja om från början.

Axelrehabilitering är jobbigt. Livet är jobbigt och jag får gråta.
Jag vet det men frågan är om jag orkar mer.

Det har gått nästan fyra år sen kräket (vars namn jag inte får skriva här för min advokat ) slog sönder mig. Han dödade mig inte och det var ju schysst, men han förstörde mitt liv.

Fyra år är en lång tid. Smärtan och frustrationen går ut över mina närmaste och det är olidligt att de man älskar mest ska behöva ta det. Till er säger jag Tack och Förlåt.

Som alltid skriver jag av mig min ångest för att inte belasta mina kära alltför mycket.

Det är så mycket nu,
jag orkar inte mer.
Paniken inom mig växer.
Är det verkligen ingen som ser
att jag går sönder, faller i bitar.
Snart finns jag inte mer.

Kramar

Åsa Älvebrand