Måste man älska sina bonusbarn?

”Mamma, det känns som om du skrivit ur Gunillas synvinkel. Det är så himla fint skildrat. Det kunde verkligen inte ha varit lätt för henne att vara bonusmamma åt oss.”

Min yngsta dotter sitter bredvid mig. Det är över tjugo år sedan jag och hennes pappa skilde oss. Det är evigheter sedan och egentligen tänker vi inte alls på det längre. Mina äldsta barn har blivit vuxna och skaffat egna familjer.

Men så har jag precis kommit ut med en ny bok. Som hon har läst. Och minnena kryper fram. Inte hos mig. Utan hos min dotter. Som då, på den tiden, bara var liten. Var arg och förbannad. På henne. Pappas nya fru. Och på sin bonus-syster som hon tvingades bo ihop med varannan vecka. Som hon tvingades gå i samma klass med.

I min nya bok har jag helt omedvetet råkat skildra livet de fick hos sin pappa. Livet med den tålmodiga, förstående och antagligen ibland oerhört frustrerande bonusmamman. Som skulle försöka få tillvaron att gå ihop.

Jag ägnade inte på den tiden en tanke på hur det var för henne. Den andra kvinnan som tog min man ifrån mig. Hur det var för henne att få tre nya barn varannan vecka.

Men minnet som min dotter delar med mig, får håret på mina armar att resa på sig. Får mina ögon att tåras. Får mig att ana och förstå.

”Jag var så arg. Jag bara skrek. Jag minns inte varför. Men antagligen på grund av något som Anna (bonussystern) sagt eller gjort. Gunilla tog mig i famnen. Tog med mig in i hennes och pappas sovrum. Tog mig i sitt knä i sängen och bara kramade om mig hårt. Viskade i mitt öra. Det är okey att vara arg. Vaggade mig i sin famn.Hon fick mig verkligen att förstå att hon älskade mig också, inte bara hennes egna barn. Det var då jag till slut insåg att jag inte behövde konkurrera med Anna för att vara älskad. Tack vare stunder som denna och hennes förståelse så är vi nu tacksamma över det och de extra föräldrar och syskon vi fick på köpet. Skulle inte för allt i världen velat ändra på något.”

Jag visste aldrig. Då.

Och jag visste inte nu, när jag skrev min nya bok.

Nu efter min dotter berättat, känns boken ännu mer viktig. Att jag lyckats fånga något som då var verklighet för mina egna barn. För jag har aldrig haft några bonusbarn.

Det enda jag är säker på att min förra mans nya fru, gjorde och gör sitt bästa för att älska sina bonusbarn. Mina ungar.

Anne-Lie Högberg är född 1964 och är uppväxt i Bålsta där hon också bor med sin man och två av sina fem barn. Hon jobbar numera på heltid med sitt skrivande. I sin andra roman, Väck mig när det är över, fortsätter hon sin historia om Agnes som också utspelar sig i Bålsta.