Skrämmande eller befriande att fasas ut ur sin roll som förälder?

När våra barn föds är omsorgen självklar. Vi värnar det nyfödda barnet och det är beroende av en vuxen människa som omhuldar, ger mat och skyddar det från fara. Så växer barnet upp. En fas tar vid där barnet allt mer skapar sig sin egen plattform, sin egen utveckling och så småningom sitt eget liv. Som förälder måste vi backa för att slutligen helt släppa taget. Och till sist står vi där mittemot våra barn som två självständiga individer. Ja, det är så det åtminstone borde vara.

För finns det verkligen en punkt när omsorgen om varandra, mellan förälder och barn, är i absolut balans? När ingen är mer vuxen, ingen är mer barn eller undergiven än den andre. Finns det en punkt när mamma och dotter möts på samma grunder, när de båda har gått ur sina givna roller i familjen för att mötas som två jämlikar?

Föräldraskap är inte enkelt, men inte dotterskap heller. När barnen har blivit vuxna uppstår nya utmaningar och nya konfliktzoner. Ibland är omsorgen välkommen ibland inte. Och det gäller åt båda hållen.

I min roman Härifrån till verkligheten finns ingen balans mellan mor och dotter. Båda har distanserat sig långa känslokast ifrån varandra och vägen fram är snäv och komplicerad. Marianne som är mamma till Karin upplever sig påpassad och snärjd av dottern som äter sig in i mammans liv och tar beslut över huvudet på henne. Omsorgen är en sorts fumligt kamouflerad girighet. ”Livet hade varit ett givande och tagande. Hon som gav, barnen som tog”, tänker Marianne och bubblar av frustration.

Att fasas ut ur sin roll som förälder kan både vara skrämmande och befriande.

Och när vi har blivit den beskyddande dottern som både behövs och kräver – vilka blir vi då?