​Uppfyll dina skrivardrömmar med ”droppen som urholkar stenen”-metoden

Jag känner mig ensam ibland i min privata lilla kamp för ett bättre liv för alla oss med psykisk ohälsa. Det kan kännas fruktlöst att i mitt eget hörn av världen informera mig trött till alla som orkar höra på. Det kan kännas segt att lägga ut drivor av information i den stora svarta ocean som är internet – är det ens någon som bryr sig? Gör det jag ägnar mig åt verkligen någon skillnad?

Jag heter Pebbles Karlsson Ambrose och jag har skrivit två böcker om att leva med psykisk sjukdom, en biografi och en bloggbok sprungen ur min blogg Vid vansinnets rand på 1177 Vårdguiden. Jag vill med mitt skrivande sprida kunskap om psykisk ohälsa och kämpar med att stävja fördomar kring dem som drabbas, speciellt vi som har/har haft vanföreställningar och psykoser. Det har varit en fantastisk skrivresa på många sätt som har tagit mig till nya platser och gett mig nya vänner.

Innan jag blev väldigt sjuk i många år så arbetade jag i reklambranschen. Jag skrev copytexter och hade en trygg månadslön och var påhittig och idérik mest hela dagarna. På det hela taget var det en rätt trivsam tillvaro, även om kreativiteten kunde mätas i sålda badrumsskåp.

Jag började som lärling och hade många mentorer under min väg genom reklambudskap, kundnytta och säljresultat. Jag fick lära mig många ”sanningar” i branschen. Och jag hade redan då läst journalistik och ville bli författare. Men det kändes som en mycket avlägsen dröm, en sådan som kanske inte riktigt inträffar.

En mentor i min reklamfyllda väg som ung var en projektledare som hade flera kunder. En av dessa jobbade byrån åt nästan gratis. Det var ett litet företag, som nästan likt en välgörenhetsorganisation försökte förbättra världen. Med en mycket liten marknadsbudget och stor fiffighet lyckades projektledaren, med vårt lilla team, skapa en skral men naggande god medianärvaro under lång tid.

Vi hade andra, mycket stora kunder, som med enorma åthävor stal uppmärksamhet i många medier genom att plöja ner pengar i jättelika annonskampanjer. Och vi spottade ur oss pressreleaser till allt och alla. Men det var ändå den där lilla kunden som nyfiket intresserade mig mest.

Kanske hade jag då en barnslig känsla av att jag ville göra något fint? När man arbetar i reklambranschen blir man ofta anklagad för att vara en självisk typ som försöker kränga ut hemska produkter av kommersiellt skit till folk som inte behöver det. Och kunderna beskrivs som rika svin som är villiga att gå över lik. Så är det självklart inte att jobba i reklambranschen. Men visst finns det etiska frågeställningar man måste ställa sig, såsom i många andra jobb.

När jag långt senare började skriva mer seriöst om psykisk ohälsa och ville göra skillnad så hade jag en del hjälp av att ha arbetat med marknadsföring. Med liten, eller ibland ingen budget, vill jag och mitt förlag nå ut med budskap om att människor har rätt till vård och stöd, att man inte måste vara perfekt här i livet och att det går att komma igen efter mycket svåra psykiska sjukdomar och trauman.

Jag känner mig ensam ibland i min privata lilla kamp för ett bättre liv för alla oss med psykisk ohälsa. Det kan kännas fruktlöst att i mitt eget hörn av världen informera mig trött till alla som orkar höra på. Det kan kännas segt att lägga ut drivor av information i den stora svarta ocean som är internet – är det ens någon som bryr sig? Gör det jag ägnar mig åt verkligen någon skillnad? Då, när det känns så, då tänker jag på honom.

Jag imponerades av min projektledares bidrag till att rädda världen genom att ta sig an en kund med anställda som jobbade näst intill osjälviskt varje dag. Han sa att stora kampanjer kan bli flugor och glömmas bort och lärde mig hur jag skulle tänka. Han berättade för mig hur han jobbade. Han sa att det var viktigt att som en myra enträget kämpa på i det lilla och sakta men säkert ta små steg framåt. Kanske inte varje dag – men minst en dag per vecka skulle han göra något för denna lilla kund. Ett telefonsamtal, en pressrelease, ett kundsamarbete, en lunch med en sponsor, en annons, ett brainstormingsmöte i taget. Och efter 52 veckor fanns det såklart ett resultat. Han kallade det för ”droppen som urholkar stenen”-metoden.

Även i mitt dåliga mående har jag applicerat den här ”metoden” på mitt liv. När jag var som sjukast gjorde jag små listor fyllda med hemarbete och gjorde en sak varje dag. Jag dammsög ett rum, jag satte igång diskmaskinen, jag rensade avloppet och gick till Ica. En sak och en dag i taget betade jag av mitt hem sakta, sakta i någon sorts cirkelrörelse. Sedan låg jag mest i soffan och stirrade i taket.

Vill du också uppnå något som verkar för stort och för övermäktigt? Dela upp dina mål i pyttesmå delmål och gör något för att uppfylla dem. Helst varje dag om det går. Men om det tar för mycket tid - så kanske varje vecka? Varje månad?

Att skriva en bok kan kännas gigantiskt för den som aldrig gjort det. Men skriv 1 000 ord om dagen och bli klar på två månader! Eller skriv ett kapitel varje söndag och du är klar till jul med ett första utkast. Eller börja med ännu mindre små enheter som du sedan kan sätta ihop till ett alldeles eget mästerverk.

Kan du varje dag göra något för att främja din dröm? Anmäl dig till en skrivarkurs, läs böcker om att skriva eller berätta för en kompis om din högsta önskan – kanske har den input till dig? Det må vara litet det du väljer att göra, men gör det ofta. Små steg framåt är ett sätt att bestiga allas våra mentala berg. Jag kallar det för ”droppen som urholkar stenen”-metoden.