När min diktsamling ”I ensamhetens väntrum” gavs ut kändes det som livet vände, och när Magnus Utvik rekommenderade boken i morgonsoffan så var jag överväldigad.
Hela sommaren och hösten har jag känt mig handlingsförlamad. Jag har inte levt i nuet utan antingen tänkt tillbaka på överfallet eller tänkt framåt. Jag hade inte öppnat mitt manus på flera månader när Ewa frågade om jag ville skriva ett blogginlägg till julkalendern. Det var precis det jag behövde för att ta mig ur svackan. Nu skriver jag igen och det känns bra. Det kanske blir en bok ändå!