Precis som många andra barn tog jag min far för given - han hade alltid funnits där

Vi var tre generationer bärplockare denna dag och på något vis verkade det som att lingonplockning ärvts ned i våra gener. Det fanns en inbyggd spänning i jakten på nästa tuva som triggade oss och vi hade vårt speciella hygge där det fanns fantastiskt mycket bär. Min far hade visat oss detta ställe för han visste var de fanns, de röda, små och kärva lingonen. Detta bär som inte gjorde sig till. Som förädlat till lingonsylt smakade en blandning av sötma och besk syrlighet, precis som livet. Ett bär att lita på, som stod sig utan konserveringsmedel en hel vinter om så krävdes, som inte försökte göra sig till som den söta och lite barnsligare jordgubben. Ett bär som jag efter hand förstod jag skulle dela livet med.

Men det visste jag inte från början. Liksom andra barn gillade jag jordgubben bäst. Den är söt, god, mjuk och sorgfri och den lovar sommar och sol. Men den växer inte på egen hand bland riset på hyggen utan kräver omvårdnad och den möglar bort så lätt den i princip inte går att odla utan bekämpningsmedel. Men jordgubbens sköra karaktär, dess flyktighet och löften passade mig och andra barn, för ett barn lever i nuet och det maximerar njutningen för stunden, inte nyttan i längden.

Precis som många andra barn tog jag min far för given. Han hade alltid funnits där, hela mitt liv och för en pojke var detta ekvivalent med evigheten. Jag upplevde en växelverkan mellan kärleksfull beundran och en inre drivkraft att slå mig fri och prova gränserna. Och var det något jag inte skulle bli, så var det att bli som min far, för honom fanns det gränser och dåtid men för mig ännu bara framtid och löften. För vi var ännu olika med skilda perspektiv. Han var vuxen och jag ett barn. Han föredrog lingon och jag åt fortfarande helst jordgubbar.

Så blev vi tre generationer bärplockare och vi tog en paus för att fika. Jag såg min far sätta sig på en sten med mina barn strax bredvid. Han var lite gråare än förr, och även om jag egentligen inte ville se det, så rörde han sig i ärlighetens namn inte alls så smidigt längre. Men han hade fortfarande samma goda humör. En naiv optimist och han visste att prata med små pojkar. Han hade sina ärr och jag hade numera mina egna. Pojken i mig fanns förvisso kvar, och numera förstod jag att det fanns en pojke i honom också. Så en dag stod jag där med insikten – jag hade blivit vuxen. Lika vuxen som han alltid varit för mig. Och när det en dag slog mig att han hade samma faderskänslor för mig som jag hade för mina barn, då kunde jag förstå honom. Men jag hade förlorat lita av förmågan att förstå mina söner.

”Nu har vi nog med bär till nästa år”, hörde jag honom säga. Jag såg ut över skogen, tog en liten klunk kaffe och såg mina barn dricka sin jordgubbssaft. Liksom min far gladde jag mig åt hinkarna med lingon.  

-----------------------

Johan Viktorsson debuterade 2013 med självbiografin "Koltrastens år - en cancersjuk småbarnspappas kamp"