Författaren Åsa Nelvin – missförstådd av sin samtid

Kvinnliga författares verk kallas ofta kvinnolitteratur, även om de behandlar frågor som berör alla människor – både män och kvinnor. Ett exempel är författaren Åsa Nelvin, som var verksam på 1970-talet. Hennes böcker och dikter uppfattades just som självbiografisk kvinnolitteratur, men litteraturvetaren Marie Öhman vid Örebro universitet gör en helt annan tolkning av Åsa Nelvins texter i sin doktorsavhandling. - När jag läste hennes texter stämde de inte överens med det som skrivits om dem. De handlar inte om att vara kvinna, utan om att vara människa. Hennes verk rör sig hela tiden kring existentiella frågar. Livet, döden, konsten, tiden och evigheten är centrala teman. Marie Öhman tror att om Åsa Nelvin hade varit man eller om hon hade skrivit vid en annan tidpunkt hade hennes böcker tagits emot på ett annorlunda sätt. Samtida recensioner visar att man hade svårt att bedöma och förstå hennes texter för att de avvek så mycket från de rådande idealen. Stämmer inte med texterna - Att hon var en ung skrivande kvinna spelade antagligen en roll för att man definierade henne som en del av den självbiografiska, ofta feministiska, kvinnolitteratur, som började växa fram under det politiskt färgade 1970-talet. Den bilden har sedan levt kvar, men jag tycker att mina analyser visar att det synsättet inte har sin grund i de faktiska texterna. - Det senaste nobelpriset i litteratur visar att kvinnliga författare fortfarande bedöms annorlunda än de manliga. Doris Lessing fick priset för att hon, enligt Svenska akademin, skildrar den kvinnliga erfarenheten. Redan som ung var Åsa Nelvin inställd på att bli konstnär. Som femtonåring blev hon antagen till Statens skola för scenisk utbildning – den yngsta eleven någonsin. Men hon hoppade av efter mindre än ett år, även om hon hann vara med i en uppmärksammad tv-serie, ”Friställd” av Bengt Bratt, en föregångare till ”Hem till byn”. Astrid Lindgren gav råd Inte långt senare publicerades hennes första bok ”De vita björnarna”, delvis tack vare Astrid Lindgren, som då var redaktör på bokförlaget Rabén & Sjögren. - Astrid Lindgren skrev väldigt uppmuntrande brev till Åsa Nelvin, där hon gav råd och föreslog ändringar. Jag tycker verkligen att hon gjorde det med pedagogisk fingertoppskänsla. Åsa Nelvin begick självmord 1981, endast trettio år gammal. Men Marie Öhman, som har fått möjlighet att läsa hennes brev och dagböcker, tror inte att bilden av den ”olyckliga författaren” är hela sanningen utan att den svåra njursjukdom som hon led av också hade stor betydelse i sammanhanget. Titeln på Marie Öhmans doktorsavhandling är ”Här kan jag äntligen tala”. - Det är ett citat från en av hennes böcker, Tillflyktens hus. Texterna handlar mycket om språket, att hitta det rätta språket, när man hittar det kan man äntligen tala. Åsa Nelvin publicerade fem böcker: romanerna ”De vita björnarna” (1969), ”Det lilla landet” (1971), ”Tillflyktens hus” (1975), ”Kvinnan som lekte med dockor” (1977) och diktsamlingen ”Gattet” (1981). För mer information, kontakta Marie Öhman, 073–7088835.