Livet utan ben

Åsa Andersson forskar om äldre människor, som tvingas amputera ett ben. Hur upplever de livet efter operationen och nya fenomen som fantomsmärta – det vill säga värk i ett ben som inte längre finns där?

– Min drivkraft är och har alltid varit att hjälpa människor genom att undersöka hur man kan göra saker bättre. Det var därför jag började forska, berättar Åsa Andersson.

– Mitt första forskningsprojekt handlade om skolbussen. Jag gick på högstadiet och tyckte att det var alldeles för kallt på bussen. Därför tog jag med mig en termometer och skrev under en veckas tid upp bussens innetemperatur.

Det redovisade resultatet hjälpte dock inte Åsa Anderssons kompisar på bussen. Skolans svar var att det blir mildare efter sportlovet. Hon skrattar och erkänner att hon kräver lite mer handling nuförtiden.

– Men det krävs kunskap för att kunna handla. I mitt arbete som sjukgymnast insåg jag att det saknades vetenskapligt underlag för vad som är bästa tänkbara behandling för våra äldre patienter. Det har helt enkelt inte forskats tillräckligt kring dem.

Vi kan göra skillnad

Åsa Andersson beskriver flera kunskapsluckor och berättar att den tunnaste boken från Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, myndigheten som granskar och sammanställer forskningsresultat, är den som handlar om hur vi ska behandla äldre människor med flera sjukdomar. Samtidigt som de av förklarliga skäl är de sjukaste.

– Jag vill visa att mina patienter kan bli bättre och att vi kan göra skillnad. Det var det som till slut gjorde att jag tog steget och gav mig in i forskningen.

Åsa Andersson forskar alltså inom geriatrik, läran om åldrandets sjukdomar och hon specialiserar sig bland annat på patienter, som tvingats amputera ben, och deras livssituation. Bara i Örebro förlorar ungefär en patient i veckan ett ben.

– För en äldre människa, som i många fall redan har flera andra sjukdomar, innebär det en dramatisk förändring att tvingas amputera ett ben. De kan drabbas av fantomsmärtor och tvingas leva ett mer begränsat liv, även om de får en benprotes.

"Fyrkantig" i skallen

Även om drivkraften kommer ifrån att kunna göra livet bättre för människor så berättar Åsa Andersson att hon har märkt att hon passar för forskaryrket på flera olika sätt.

– Jag har alltid varit intresserad av att lära mig nya saker. Dessutom är jag envis och noggrann. Jag tror att jag har stor nytta av att jag är så "fyrkantig" i skallen, säger hon med ett skratt.

Åsa Andersson följde sitt intresse för matematik och fysik och beskriver sig själv som nyfiken och frågvis.

– Jag växte upp under 60 och 70-talet omringad av grabbar och med föräldrar och farmor och farfar som alltid låtit oss vara med och fråga om allt mellan himmel och jord.

– Och är du intresserad, då går det av sig självt. Det startar med frågor. Varför är det så här? Hur hänger det ihop? Hur kan vi göra det bättre? Fortsätt fråga och till slut kommer du fram till svar. Det är det forskning handlar om.

Forskar Grand Prix är ny nationell tävling i konsten att tala om forskning. Vem är bäst i Sverige på att presentera sin forskning? På bara tre minuter ska forskaren berätta om sin forskning på ett så fängslande, inspirerande och pedagogiskt sätt som möjligt. Publiken och en jury bestämmer tillsammans vem som vinner. En av nio deltävlingar äger rum i Örebro fredagen den 27 september. Finalen är i Stockholm den 5 december.

Beställ biljetter till Forskar Grand Prix i Örebro: forskargrandprix@oru.se

Biljetterna är gratis.

Kom och rösta!

Fredagen 27 september

Konserthuset 17.30

För mer information besök: www.forskargrandprix.se