Var fan är botten

Var fan är botten ?

Botten. Man måste slå i botten säger dom. Det sägs att man måste slå i botten innan man på allvar kan ta tag i sitt liv. Slå i botten, hårt – innan de stora förändringarna kan ske. Jag har simmat jävligt nära botten rätt länge nu och när jag stirrar mig själv i spegeln undrar jag vart i helvete botten håller hus. Är jag inte där snart? Hur mycket värre kan det bli?

Min uppfattning av botten har nog alltid varit rätt klar och tydlig. Långt innan jag själv gav mig ut på min resa för att nå den hade jag en tydlig bild av hur botten ser ut. Man sitter på en parkbänk och halsar t-sprit! Utslagen, uträknad, utslängd. En f. d samhällsnyttig medborgare som förlorat familj, vänner och självrespekt. Ett fyllo bland andra fyllon som gastar ut sin ilska över ett samhälle som svikit. Som skriker ut sin besvikelse över ett liv som inte blev vad han trott och en morgondag som aldrig blir vad den lovar. När det spanska Lantvinet tagit slut och han slickat i sig de sista dropparna av sin utslagne fyllekompis avslagna öl, går han över till t-sprit, aceton eller spolarvätska. Vad som än krävs för att hålla promillen intakt. Det är min bild av botten - och dit ska jag. Dit ska jag för jag är så in i helvete trött för mitt liv så som det ser ut nu och som det sett ut merparten av min tid på jorden. Så dit ska jag för jag vill vända. Men jag behöver gasa på. I den här takten dröjer jag mig bara kvar i detta fisljumna helvete nära botten utan att riktigt slå i. Utan att kunna få slå i och vända uppåt. Så jag behöver växla upp mitt blöj-missbruk som varken säger bu eller bä till en seriösare nivå. Jag måste dit, till botten för att få vända och komma upp till ytan igen. Jag längtar.

Det är rätt anmärkningsvärt hur länge vi kan simma nära botten utan att omvärlden säger ifrån. Troligen är det för att man fortfarande har en nypa nykter charm kvar. En livlina av inställsamhet som tvingar mig att be om ursäkt när jag ännu en gång korsat anständighetens sista frontlinje. En livlina som får mig att lova att allt ska bli bättre och som omvärlden hela tiden går på. Bara jag slog i botten ordentligt föreställer jag mig att jag helt och fullt skulle kunna leva ut det monster jag blivit. Utan ursäkter, utan livlina – bara det nakna odjur som jag och mitt missbruk utgör tillsammans. Kanske min omvärld skulle reagera då? Kanske de skulle backa och lämna mig ensam åt mitt öde. Och kanske skulle jag då äntlige tvingas inse att min överlevnad hänger på mig. Kanske skulle det tvinga mig att ta mig själv i kragen och rycka upp mig. Kanske, jag vet inte.

Vattniga, rödsprängda ögon, grå hudton, rufsig kalufs och andedräkt som ett giftutsläpp i norra Ryssland. Jag står i mitt badrum och luktar kattpiss. Om inte det här är botten, vad ända i in i helvete är det då?

De senaste 17 åren har jag inte gått och lagt mig en enda kväll utan att ha varit ordentligt påverkad av något – alkohol, hasch, piller, heroin. Inte en enda kväll jag lagt huvudet mot kudden utan att först ha bombat sönder min hjärna med kemikalier. Bombat och söndrat varje förbannade tanke som legat och skvalpat runt i min dåliga ursäkt till hjärna.  Druckit och rökt sönder tankar, oro och dålig självkänsla till atomnivå med ett tydligt budskap till alla röster där inne ”Håll käften!”. Så otroligt mycket röster, tankar, ilska och annat skit som härjat runt i mitt sinne. Som inte låter mig vara ifred. ”Håll käften!” var det enda jag hade att säga dom. Det enda jag orkade säga. Kunde säga.

17 år av missbruk. Hur fan kom jag undan med det? Någorlunda rapp i skaftet och vältränad kropp antar jag. Så länge du kan snacka för dig och låta klok - så länge du har rutor på magen kommer du undan med förbannat mycket. Med för mycket om du frågar mig. Bor man i ett stort, dyrt hus i ett exklusivt område och dricker dyra viner med slott på är man inte alkis, man råkar bara uppskatta vin. Väldigt mycket.

När jag ”kom ut” och berättade om mitt missbruk verkade alla förvånade. Ingen hade fattat hur det egentligen stod till. Hur fan kunde man missa det? Jag hörde någonstans att vi missbrukare bara kan missbruka pga människorna omkring oss. Det stämmer nog. Det finns alltid någon ”vänlig” själ som krattar gången åt oss och på sitt eget sätt, utan vetskap om det, tillåter oss att fortsätta missbruka. Folk vill väl antar jag. Som mamman till den 45-årige heroinisten som betalar hans hyra en månad till för att slippa se sin son hamna på gatan. Hon menar väl – ingen mor vill se sin son sovandes i en trappuppgång. Men vad hon inte vet är att vad hon egentligen gör är att sponsra ytterliga en månads missbruk. Hon menar väl samtidigt som hon gör hans missbruk möjligt. Om folk backade, tog avstånd och sa ”Jag älskar dig men jag kan inte konkurrera med din nya bästa kompis (missbruket). Ta tag i ditt liv och säg till när du är beredd att byta kompis, jag finns här, vid sidan av!” så skulle i alla fall jag ha hajjat till för länge, länge sedan. Kan man verkligen missbruka helt på egen hand eller är det människorna omkring som gör det möjligt?

Jag släpper mitt slitna nylle i spegeln med blicken och vänder mig skakigt om. Försöker pricka toaletten. Går sådär. Varför hamnar alltid den första skvätten utanför? Antingen skulle man haft längre penis eller kortare ben. Eller så kunde toasitsarna varit högre. Fast den senaste veckan har pisset inte nöjt sig med att låta den första skvätten hamna på golvet. Min gissning är att hälften hamnar på kanterna och på golvet. Men va fan, här står jag, söndersupen, med torkat rödvin på läpparna och luktar kattpiss. Efter snart två veckors oavbrutet drickande från morgon till kväll, som ett crescendo till nästan två decenniers missbruk, står jag och oroar jag mig för lite kiss på golvet. Mina problem är nog aningen större än så.

Jag har knappt hunnit kissa klart förrän magen gör uppror igen. Jag tömmer maginnehållet på ett vant, nästan nonchalant sätt. Händerna på de klibbiga kanterna och knäna i pölen av kiss framför toastolen. Vilken jävla syn! Jag skiter i att spola, kommer ju snart tillbaka för mer pissande och kräkande. Väldigt snart. Kryper ut från badrummet och bort till soffan i vardagsrummet. Tar mig långsamt upp till min tydlig nedsuttna plats och häller med skakiga händer upp ett nytt glas vin. Hur många bag-in-box har jag klämt de två veckor jag varit inlåst i huset? Ingen aning. Inte den blekaste aning. Ett gäng. Funderar på att duscha men vinet jag just sänkte gör det den ska och jag glider tillbaka till mitt eget land. Landet långt bort i ingen jävla stans. Landet ”skit i mig era dryga jävlar, jag ska visa er hur in i helvete dåligt jag mår!”. Det landet. Där jag tillbringat så mycket tid med att ohämmat vältra mig i min egen misär. Landet där jag känner mig hemma. Där jag får vara ifred med mig själv. Där jag, och bara jag, har tillträde och där jag alltid har rätt. Svårt att bli motsagd när man snackar för sig själv. Därför älskar jag att snacka för mig själv. I mitt huvud. Alltid ha sista ordet, aldrig bli motsagd, alltid ha rätt.

Strax innan jag klev in i mitt hus för min lådvins-odysse hörde jag någon säga att botten inte är absolut och objektiv. Den är inte detsamma för alla – tvärtom - det som är botten för en person kan vara början för en annan. Tricket är att höja botten. Jag skulle alltså kunna bestämma för att där jag är idag är det lägsta jag tänker tillåta mig till att vara, slå min ”nya” botten och vända upp mot ytan.

Samtidigt som en del av mig förstod exakt vad som menades och köpte in på den ”sanningen” fanns en annan del i mig, en stor sådan, som avfärdade det hela som andligt skitsnack. Den delen av mig hade redan sin bild klar för sig av hur och var botten är och den delen tänkte inte ompröva sitt beslut. Den delen av mig vill hellre ha rätt än att höra sanningen. För ett ögonblicks ögonblick befann jag mig någonstans utanför båda dessa delar av mig själv och betraktade mina egna splittrade tankar. Därifrån kunde jag se kampen mellan dessa och höra deras sakframställan klart och tydligt. Mäkligt ställe att vara på, om än för ett ögonblicks ögonblick. Det var första gången jag såg den ”mörka vargen” i mig. Den som vill ha rätt till varje pris, även när den har fel. Den som är beredd att stjäla, ljuga och bedra för att få sin vilja igenom och få rätt. Den som upptar större delen av min själ idag och som trivs med livet nära botten. I detta flyktiga, oerhört korta ögonblick såg jag också tydligt min egen position, min makt - att mata den varg jag själv valde. Och det är den vargen i mig som kommer att vinna. Den jag matar.

Jag häller upp ytterligare ett glas vin och drar i mig det i stora, varma klunkar. Tro mig, det är ingen barnlek. Vinglasen i mitt hem är stora som baljor. Man skulle kunna bada en tvåring i dom. Och med lite träning lär man sig att sänka innehållet även i dessa monsterglas. Känner mig trött och ögonlocken söker sig nedåt samtidigt som min mage gör uppror igen. Vilken jävla skit-tajming! Hasar mig iväg till badrummet igen och spyr upp en röd kaskad av ljummet lådvin. Vem sa att det var lätt att vara alkis? Det kräver sin man att klara av supande på den här nivån, det ska gudarna veta. För att inte tala om att hålla reda på Systembolagets öppettider, att alltid ha sprit eller knark hemma, kunna smygandets konst, ljugandets konst och inte minst förnekandets konst. Att vara fullblodsalkoholist är ett heltidsjobb. Och jag råkar vara jävligt bra på det.

Tömmer blåsan och inser att jag dragit upp pyjamasbyxorna för snabbt. En redig del att pisset hamnar i byxorna. Och jag som trodde att jag inte kunde sjunka lägre.

Någon sa att för att göra en radikal förändring i sitt liv måste man först slå i botten. Och jag undrar – om inte det här är botten – vad i helvete är det då?

Kelly Pienitzka

Beroendeterapeut

Peak Recovery

0854595943