Lögner, vänskap och ungdomligt övermod — Kristina Appelqvist om sin nya bok ”Lögnaren i skafferiet”

En del av oss hittade på dumheter i ungdomen som vi helst vill glömma. Sådana där halvtokiga upptåg som balanserade på gränsen till det olagliga men som tack och lov ingen upptäckte. Men vad gör man om den sortens händelser plötsligt dras fram i ljuset trettio år senare när man är en respekterad medborgare med en hög position på en statlig myndighet?

Just detta händer kommunikationschefen Nina Storm i Lögnaren i skafferiet, den andra delen i serien om henne och kollegerna på myndigheten för kulturstöd. När Nina gick i gymnasiet blev hon under en tågluff övertalad av sin bäste vän Timmy att genomföra något som faktiskt var kriminellt och som till deras fasa uppmärksammades i medier i hela Europa. Tack och lov klarade de sig utan att bli upptäckta, och de lovade varandra dyrt och heligt att aldrig avslöja för någon vad de gjort.

Timmy blir så småningom politiker och drygt trettio år senare är han landets kulturminister. I bokens upptakt får Nina veta att han just dött efter en kort tids sjukdom. Hon är övertygad om att han tagit deras hemlighet med sig i graven, men det visar sig att Timmy sparat ett avslöjande foto i alla år. Hans oväntade död sätter snart igång en kedja av gåtfulla händelser och obehagliga överraskningar. Det är uppenbart att någon i Ninas närhet vet vad som hände 1987 och planerar att avslöja det. Men varför?

Även Lögnaren i skafferiet utspelar sig i Stockholm och i Mjöbäck, ett litet samhälle i Västergötland där Nina i förra boken fick ärva en prästgård. I den här boken arrangerar Nina en skrivarkurs i det stora huset. Den äger rum under två helger i samma veva som Timmy dör och den leds av den karismatiske deckarförfattaren Greger Sparre. Kursens deltagare är verkligen en brokig skara, det enda som förenar dem är deras oförlösta författardrömmar. Men kursen blir inte riktigt som de tänkt sig eftersom Greger Sparre tar till minst sagt okonventionella metoder för att få dem att komma loss med sitt skrivande, något som bland annat leder till att den omtalade kommunpoeten i Tranemo gör entré i berättelsen. Efter hand förstår Nina att det finns kopplingar mellan det som sker Mjöbäck och händelserna i Stockholm.

Läsaren får också återuppta bekantskapen med Ninas kolleger, den bokälskande HR-chefen Robert och den strikta verksjuristen Irene. Båda följer med till Mjöbäck för att hjälpa till med det praktiska runt skrivarkursen. Nina, Robert och Irene blir också ett sammansvetsat gäng i sin gemensamma kamp mot Diana Wikman, myndighetens avskydda generaldirektör som de kallar för Draken när ingen hör.

Tyvärr existerar chefsdrakar i verkligheten. Jag har träffat på många under mina år på statliga myndigheter. Lynniga och nyckfulla personer som gör livet surt för sina medarbetare, men som också missbrukar sin makt på olika sätt. Precis som Draken finns det chefer som ägnar sig åt att anställa gamla kompisar på höga poster och som låter skattepengar gå till alldeles för flotta middagar och orimligt mycket alkohol. Eftersom humor kan vara ett sätt att stå ut med missförhållanden på en arbetsplats har jag valt att skildra Drakens eskapader med glimten i ögat. Jag har märkt att jag gärna försätter henne i dråpliga situationer där hon drar det kortaste strået.

Jag är uppvuxen i Mjöbäcks prästgård och skriver därför om min barndoms platser, vilket är speciellt. I den här boken har Nina Storm anledning att fundera på sin gymnasietid. Det innebär att även jag i minnet återvänt till händelser från min tid på Marks gymnasieskola i Skene. Några av dem har inspirerat till handlingen i denna bok.

Lögnaren i skafferiet är en underhållande spänningsroman om lögner, drömmar, vänskap och maktkamp. Den beskriver hur svårt det kan vara att se allvarliga brister hos någon man tycker om, i synnerhet när man är ung. Det är också en bok om hämnd och förlåtelse.