Humor, spänning och satir i ny mordfri deckare av Kristina Appelqvist

Det finns konst som är oväntat lätt att stjäla. På våra myndigheter hänger tavlor som placerats där av Statens konstråd. Syftet är att berika vardagen för dem som arbetar där eller bara råkar passera. En del av det som visas är riktigt värdefullt, men tyvärr är inte säkerheten den bästa. Larm är sällsynta och för det mesta skulle det vara mycket lätt att plocka med sig dessa målningar i ett obevakat ögonblick. Vissa myndigheter har dessutom så dålig koll på vad som hänger uppe att de inte ens märker när något försvinner.

Jag arbetade en gång på en myndighet där en stor målning som var både känd och värdefull hamnade i källaren eftersom några av de anställda tyckte att motivet väckte anstöt. Helt sonika tog man därför ner tavlan och ställde den lite slarvigt i ett förråd tillsammans med dammiga möbler och osorterat skräp.

Först flera år senare när jag tog med mig en journalist till förrådet fick det undanskuffade konstverket stora rubriker i flera medier och orsakade till och med en riksdagsdebatt om konstens roll i våra offentliga miljöer. Ända sedan dess har jag tänkt på hur på hur lätt det vore att bli konsttjuv och göra sig en hacka på de här tavlorna.

Eftersom jag är en ärlig människa har jag låtit bli. Istället har jag använt mig av den här idén i den tredje boken om Nina Storm. I Vykort från en bortglömd prins härjar en förslagen liga som stjäl konst från olika myndigheter och genomför den ena fräcka kuppen efter den andra. Så småningom drabbas även Myndigheten för kulturstöd där Nina Storm arbetar.

Kampen mellan Nina och hennes chef Diana, som också kallas Draken, var ett bärande tema i de två första böckerna. I den här boken blir striden ännu hårdare eftersom Nina fått ta över jobbet som generaldirektör medan Draken skriver en rapport åt regeringen.

När boken börjar sitter Nina Storm och äter frukost på ett hotell efter en konferens i Göteborg. Plötsligt inleder kvinnan vid bordet intill ett samtal. Nina vill helst läsa sin tidning i fred. Därför går samtalet trögt men när det visar sig att bordsgrannen forskar om journalisten Barbro Alving, Bang, tar diskussionen fart på allvar. Bang råkar vara Ninas stora idol och föredöme och hon har till och med lyckats bosätta sig i journalistens före detta våning på Sibyllegatan i Stockholm.

Efter en stunds ivrigt prat ska den okända kvinnan besöka damrummet och ber Nina vakta sin otympliga handväska. Tiden går. Efter en halvtimme har kvinnan fortfarande inte kommit tillbaka. Nina letar efter henne och inser att hon är försvunnen. Till slut måste Nina skynda sig till tåget. Väskan tar hon med sig i hopp om att hitta ägaren på egen hand. Spåren efter kvinnan leder till Mjöbäck och den prästgård Nina nyligen fått ärva.

Precis som de tidigare böckerna utspelar sig Vykort från en bortglömd prins i Stockholm och i Mjöbäck i Västergötland. Prästgården i boken är mitt barndomshem. Jag bodde i den från sju års ålder tills jag tog studenten och det är både speciellt och roligt att skriva om platsen där jag växte upp.

Alla deckare i den här serien är formade efter ett recept med tre huvudingredienser – humor, spänning och satir. De är dessutom helt och hållet mordfria. Min förhoppning är att läsaren ska ha roligt och skratta åt berättelsen samtidigt som den är så spännande att man bara vill läsa vidare. De satiriska inslagen som till stor del bygger på egna erfarenheter, återfinns främst i skildringen av myndigheten.

Jag är övertygad om att roliga böcker är viktigare än någonsin i en tid fylld av krig, sprängdåd, skjutningar och andra hemskheter. Underhållning, en smula verklighetsflykt och humor behöver vi i livets alla skiften, men kanske främst när tillvaron är som mörkast.

Kristina Appelqvist