Polismuseets blogg - Vilken slags polis vill vi ha?

Polismuseet har bjudit in Joacim Blomqvist att skriva i Polismuseets blogg.
Joacim medverkar i vår nya utställning Polisen i dina ögon, där han berättar
om sina upplevelser från husockupationen på Folkungagatan år 1990.
Här ger han sin personliga reflektion om polisen och samhället.

Polisen. Nej ert arbete är inte lätt. För det mesta handlar det om att bistå medborgarna:
fel ska bli rätt; orättvisa måste bli rättvisa. I ett samhälle som vårt är ni tvivelsutan
både viktiga och nödvändiga. Men vi får aldrig göra halt vid detta konstaterande,
om aldrig så betydelsefullt.

Det är ibland stor skillnad på lag och rätt: lagen säger exempelvis
 att Stockholms stads avfolkning under 1980-talet var laglig;
rättvisan menar att de som bor på en ort även har rätt att bestämma över den;
en stad bör vara befolkad av människor som bor där och inte bara kontor,
en stad bör leva även efter kontorstid. Lagen säger att vissa människor
har rätt att vistas på en ort, medan andra inte besitter denna rätt;
rättvisan menar att alla som behöver vistas på en ort även har rätt att göra det. 

Det är skillnaden på lag och rätt som ibland motiverar att demokratiskt sinnade människor
tar till utomparlamentariska metoder för att påverka makten.
Det är då konfrontationer mellan polisen och aktivister iscensätts.
Polisen vill företräda lagen, medan aktivistiska medborgare vill företräda rättvisan.
I konfrontationen kommunicerar aktivisterna med makten;
det aktivisterna säger är inte att de hatar polisen, som massmedia ofta skriver;
inte heller säger aktivisterna att de hatar demokratin, som politikerna ibland verkar tro.
Istället så vill aktivisterna utveckla demokratin. Detta är gott och väl, ett sakernas tillstånd. 

Utifrån mitt perspektiv är det inte rättvist att vissa inte får tillgång till stadsutrymmet;
exempelvis att polisen nu verkställer det politiska beslutet
att vräka rumänska romer från Helenelund i Sollentuna. Ett sorgligt tecken i tiden.
Men det visar också varför kampen om det offentliga rummet ännu behövs.
Då aktivister reste till Sollentuna, den 13 mars var det inte för att bråka med polisen,
inte heller var det för att de ogillade demokratin. Nej det var för att de anser
att även romska utfattiga tiggare har rätt till staden. 

Ibland fattar politikerna beslut som strider mot de svagastes behov.
Och polisen får i uppdrag att försvara besluten. I fall det då uppstår konfrontation
mellan polis och aktivister, så angriper inte aktivisterna poliserna utan den av politikerna
förda politiken, som polisen agerar ställföreträdare åt. Detta resonemang förs
genom hela stadens moderna historia, ända från Almarna i Kungsan,
husockupationerna i Mullvaden via Folkungagatan 164 till Aspudden.
Och nu senast i Sollentuna. Det har alltid handlat om vem som har rätten
till det offentliga rummet. Det borde inte vara endast den med största plånboken,
men idag tycks det vara så. 

En vis man, själv polis, sade en gång till mig: I det samhälle vi just nu lever i
med sina skenande sociala orättvisor och stora avstånd mellan medborgare och makthavare
så måste vi ha polisen. Det viktiga nu är vilken slags polis vill vi ha?
En polis som inte ifrågasätter sina uppgifter då de vräker romerna i Sollentuna med våld,
är ingen polis vi vill ha. En skjutglad polis är inte heller önskvärd,
och då människor församlas för att demonstrera sitt motstånd mot rasism och nazism
i Kärrtorp eller i Malmö. Ja då vill vi att polisen ska vara där i tillräckligt antal.
För det är de svagaste i samhället som behöver polisens skydd. 

Polisen är tvivelsutan nödvändig. Alltid utsatt.
Och just därför måste vi medborgare ställa högre krav på dem än på andra. 

Joacim Blomqvist, frilansjournalist