Pressmeddelande -
MINNESTAVLA ÖVER SOLIDARITET I SVERIGE OCH POLEN
MINNESTAVLA ÖVER SOLIDARITET I SVERIGE OCH POLEN
28 MAJ, KL. 13.00
Hotell Örnsköld, Nybrogatan 6
Fredagen den 28 maj kl 13.00 avtäcks en minnestavla över svensk-polsk solidaritet på Hotel Örnskölds fasad, Nybrogatan 6, Stockholm. Minnestavlan, en hyllning till alla de svenskar och polacker som i Solidaritets anda bidrog till kommunismens fall och Europas nya enande, blir uppsatt av Republiken Polens ambassad i samarbete med Stockholms stad.
Minister Birgitta Ohlsson deltar i avtäckningsceremonin.
Bifogar Jakub Swiecickis artikel den oberoende självstyrande fackföreningen Solidarnosc, som firar 30 årsdag i augusti 2010. Vi hoppas Jakub Swiecickis text kan användas i samband med bevakning av händelserna kring Solidarnosc 30-årsdag
Jakub Święcicki
Utrikespolitiska Institutet
Bilden på ett hav av varvsarbetarnas blåställ i Gdańsk fick oss att ana att det var något stort som var på gång på andra sidan Östersjön. Vi visste inte riktigt vad när vi såg elektrikern Lech Wałęsa vid porten till varvet. Det skulle ta nio år till tills demokratin skulle segra i den delen av Europa, tills Berlinmuren skulle falla och det kalla kriget skulle upphöra. Varvet hette fortfarande Leninvarvet. Den akuta dramatiken var enorm därför att man inte visste om strejken skulle avslutas med en uppgörelse eller med en blodig stormning. Polska stridsvagnar stod beredda och sovjetiska stridsvagnar stod inte långt ifrån. Man mindes interventionen i Tjeckoslovakien 1968, i Ungern 1956 eller de polska dödsskjutningarna 1970 i samma kuststäder längs Östersjön. Ingen trodde annat än att det kommunistiska systemet med Leonid Brezjnev i Kreml som den yttersta makthavaren, och därmed den tudelade världsordningen, var orubbligt i sina grundvallar.
Några journalister, bland de några svenskar, inte minst från Sveriges Radio, tog sig in på varvet och rapporterade i direktsändningar inifrån. Man intervjuade strejkledarna och dramats huvudpersoner. Anna Walentynowicz, en kranförare på varvet, var en av dem. Strejken bröt ut i mitten på augusti 1980 för att få henne återanställd, när hon hade avskedats för sin ”uppkäftighet”. Hon omkom tragiskt tillsammans med Polens president Lech Kaczyński i en flygolycka på väg till en minneshögtid för Stalins offer i Katynskogen nära Smolensk i Ryssland den 10 april 2010.
Strejken började som ett försvar av en enskild arbetares rättigheter men fortsatte som en protest mot hela systemet. Polen var det kommunistiska systemets svagaste länk. Ekonomin fungerade inte och myndigheterna hade svårt att säkra befolkningens försörjning med det nödvändigaste: mat och bostäder. Polen var ett traditionellt katolskt land med påtvingad materialistisk ideologi. Gapet mellan den officiella propagandan och människornas vardag kändes ofantligt. Förljugenheten var outhärdlig. Protesterna började tidigt efter Andra världskriget, med höjdpunkterna 1956, 1968 och 1970. Sommaren 1980 kom en våg av mindre strejker runt om i Polen. Strejken i Gdańsk såg från början ut som en spontan, lokal strejk som myndigheterna försökte släcka med några enkla åtgärder som ett regn av tomma papperspengar, återanställningar och andra smärre gester.
Man räknade inte med en våg av solidaritet över hela landet, och man räknade inte med den demokratiska rörelsen som sedan en tid tillbaka opererade i landet, även i Gdańsk. Strejkkommittén på varvet ombildades till en allpolsk kommitté som samordnade strejker på företag i många andra städer. Man upprättade en kravlista på 21 krav. Dem skrevs med en textilpenna på en spånskiva. UNESCO, FN:s organ för kultur, har klassat spånskivan som en av mänsklighetens viktigaste texter. Det främsta och viktigaste kravet var fria fackföreningar. Först ville man kräva fria val till Sejmen, parlamentet. Men de intellektuella rådgivarna från den demokratiska oppositionen fick arbetarna att endast begära det som man trodde myndigheterna kunde gå med på. Skulle man ha egna fackföreningar skulle man kunna få annat så småningom, var filosofin, som de strejkande arbetarna accepterade. I vetenskapliga böcker efteråt fick den namnet ”den självbegränsande revolutionen”.
I den kompromissöverenskommelse som skrevs under den 31 augusti 1980 fick fackföreningen heta Den oberoende och självstyrande fackföreningen Solidaritet, NSZZ Solidarność, alltså inte den fria fackföreningen. Det hindrade inte att föreningen fick nära 10 miljoner medlemmar på några få månader. Den blev en bred folklig rörelse som förkroppsligade många strävanden: som en rörelse för arbetarnas rättigheter, som en demokratisk rörelse för folkstyre, som en medborgerlig rörelse för sanning och rättvisa, som en nationell rörelse för landets oberoende, som en katolsk rörelse för religionens frihet. För makthavarna i Warszawa och i Moskva var det dock en farlig smitta som hotade systemets fortbestånd.
Överenskommelsen från den 31 augusti 1980 betraktade man i Warszawas och Moskvas maktcentra som en temporär eftergift. Läget utvecklades till en dubbelmakt med partiet med de hårda maktmedlen som polis och militär på ena sidan och Solidaritet med makt över sinnena på andra sidan. Det ekonomiska förfallet fortsatte. Solidaritets ”festival” som perioden kom att kallas senare, varade 15 och en halv månad, då general Jaruzelski gjorde slut på Solidaritet genom sitt ”krigstillstånd”. Tusentals Solidaritets aktivister kastades i fängelse under en och samma natt, Lucianatten den 13 december 1981. Han försökte råda bot på det ekonomiska förfallet och det allmänna kaoset i landet, t.ex. genom att skicka militärer till fabrikerna. Snart fick han ge upp och en ny våg av motstånd och strejker tvingade fram en demokratisering över hela linjen. Den bestämdes vid det berömda ”Runda bordet” då frigivna Solidaritetsaktivister förhandlade med sina fångvaktare i början av det märkliga året 1989. Solidaritet återupprättades, delvis fria val hölls (den 4 juni 1989 hölls det allra första valet med demokratiska inslag i de s.k. Östblocket) och i september 1989 tog en demokratisk regering över. Kommunismen avvecklades. I november det året öppnades Berlinmuren. Till sist, två år senare, upplöstes Sovjetunionen.
Händelserna längs Östersjöns södra sida framkallade en enorm respons i Sverige. Under Solidaritets öppna verksamhet mellan 31 augusti 1980 och 13 december 1981 åkte svenska fackföreningsrepresentanter, politiker, journalister och andra i skytteltrafik till Polen för att hjälpa, stödja, knyta kontakter och rapportera. Ett pärlband av tryckerier för information till de tio miljoner medlemmarna byggdes upp av det svenska Grafikerförbundet som kanaliserade stödet från hela Europa och världen till Polen. Det var inget plötsligt påkommet intresse, utan en följd av tidigare vänskapsband. Särskilt minnesvärda var föreläsningar på ”det flygande universitetet” före 1980 då åhörarna, jagade av den hemliga polisen, samlades i privata lägenheter för att lyssna till historien om den svenska demokratins kamp eller skildringen av svensk arbetarrörelse. Efter ”krigstillståndet” fortsatte stödet, fast i andra former. Lucianatten den 13 december 1981 kom som en chock för den svenska allmänheten. Man ordnade insamlingar som överträffade allt som dittills gjorts, konserter och artistevenemang avlöste varandra och alla polacker som råkade befinna sig i Sverige just då fick av regeringen ett generellt tillstånd att stanna kvar i landet om de så önskade. Fackföreningsrörelsen ställde upp med ett informationskontor för Solidaritet och både humanitär och annan hjälp trotsade hinder och kontroller som de kommunistiska makthavarna försökte resa på vägen till Polen. Efter några år var alltsammans över. Demokratin bröt igenom även i Polen.
Ämnen
- Politik
Kategorier
- solidaritet
- internationell solidaritet
- solidarnosc
Regioner
- Skåne