Vem ska betala för att förebygga demensrelaterade försvinnanden?

Varje år får polisen tusentals samtal om personer med demens som har försvunnit. Bakom varje larm finns en människa, oroliga anhöriga och ofta stora samhällsinsatser. Samtidigt är det ofta omsorgen som ensam förväntas bära kostnaden för den teknik som kan förebygga situationerna.

I en artikel i Dagens Nyheter den 11 augusti beskrivs hur Emma Wibackes mamma, som hade en demenssjukdom, upprepade gånger lämnade sitt hem. Vid ett tillfälle hittades hon av polisen gående längs motorvägen, på väg mot sin dotter flera mil bort. Familjen levde under en period med ständig beredskap. Samtidigt blev polisens hjälp återkommande nödvändig. Demens är en anhörigsjukdom och familjen DN beskriver är långt ifrån ensam.

På Posifon möter vi problematiken i kontakten med polis, anhöriga och omsorgspersonal där vi i några tillfällen fått bistå i att leta rätt på någon som behöver hitta hem. Bakom statistiken finns ofta samma oro: en person har lämnat hemmet och ingen vet var personen befinner sig.

Enligt de uppgifter som presenteras i DN får polisen omkring 2 400 larm varje år om personer med demens som har försvunnit. Polis och doktorand vid Högskolan i Borås Mikael Larsson bedömer samtidigt att mörkertalet är stort. Med utgångspunkt i internationella studier uppskattar han att omkring 10 000 personer med någon form av demens kan försvinna varje år.

När antalet personer med demens dessutom väntas öka kraftigt de kommande decennierna blir frågan alltmer angelägen:

Vem bär kostnaden när vi inte lyckas förebygga försvinnanden och var uppstår vinsterna när vi gör det?

Stora konsekvenser

Ett ofrivilligt försvinnande är först och främst en mänsklig tragedi och en enorm oro för anhöriga. Men det kan också snabbt bli en omfattande samhällsinsats.

Polis kan behöva sätta in patruller, hundekipage, helikopter och stora personella resurser. Om en äldre person har befunnit sig utomhus länge i kyla eller skadat sig kan även ambulans och akutsjukvård behöva kopplas in.

I DN:s artikel beskriver Mikael Larsson hur ett enda försvinnande på en mindre ort kan ta en stor del av den lokala polisens resurser i anspråk. Det är en viktig del av frågan som ibland försvinner när vi diskuterar kostnaden för välfärdsteknik. Vi ser kostnaden för en insats inom äldreomsorgen mycket tydligt. Kostnaden för det som händer när insatsen inte finns, är betydligt mer utspridd.

Delad nytta, en kostnad

- Posifon har under många år arbetat nära den här problematiken och har även samarbetat med polisens nationella samordnade för eftersök i FoU-projekt, berättar Posifons VD, Henrik Essunger. - Äldre kartläggningar som vi deltagit i visade redan då hur resurskrävande dessa händelser kan bli.

I det tidigare underlaget från 2013 förekommer exempelvis uppgifter om omkring 20 000 försvinnanden totalt per år, där en betydande del bedömdes som allvarliga. Bland de fall som rörde äldre personer ledde flera hundra till räddningsinsatser. I samma material framgår också att en stor andel av de äldre personer som eftersöktes återfanns i nedsatt skick och att vissa påträffades avlidna.

- När en person försvinner fördelas kostnaden över flera delar av samhället: polis och omsorgspersonal letar (ofta med stora insatser), sjukvården tar hand om den som blivit nedkyld eller skadad, anhöriga lämnar arbete och vardag för att söka, säger Essunger.

- Samtidigt är det ofta en helt annan verksamhet som behöver fatta beslutet om och finansiera den förebyggande insatsen.

Ett systemproblem

En tidigare kostnadsnyttoanalys som Hjälpmedelsinstitutet gjorde på Posifons tjänster visade att vinster kunde också uppstå hos exempelvis polis och akutsjukvården, kopplat till vandringsbenägna personer med demenssjukdom. Samtidigt är det omsorgen som får ta hela kostnaden.

I analysen beräknades varje investerad krona i tjänsten kunna ge omkring 3,50 kronor tillbaka i samhällsekonomisk nytta under en treårsperiod.

- Det är en äldre kalkyl och siffran ska inte utan vidare appliceras på dagens förutsättningar. Frågan den väcker är dock fortfarande högaktuell: Hur skapar vi incitament för förebyggande insatser när kostnaden ligger hos en verksamhet och vinsten uppstår i flera andra delar av samhället? frågar Henrik Essunger.

Räkna på hela kedjan

DN:s artikel synliggör ett problem som sannolikt kommer att växa i takt med att fler människor lever med demenssjukdom.

- Vi behöver bli bättre på att räkna på hela kedjan. Frågan är inte bara vad välfärdsteknik kostar, utan vad det kostar samhället när vi låter bli att använda den, säger Henrik Essunger.