"Skulle vi tillåtas att fritt lufta våra fördomar gentemot varandra skulle arbetsplatsen bli som en stimmig grillfest framåt kvällskvisten" Integration i praktiken, del 3

Sahar Almashta, egen företagare och integrationsrådgivare, och Tomas Sandström, Praktikertjänsts förhandlingschef och ansvarig för diskrimineringsfrågor, arbetar med Praktikertjänsts projekt Integration i praktiken. Projektet fokuserar på socialt ansvarstagande och ska underlätta integration och skapa en bättre kommunikation kollegor emellan, men också i mötet med patienter. En tredjedel av Praktikertjänsts anställda har utländsk bakgrund.

I en serie blogginlägg berättar Sahar och Tomas om hur Integration i praktiken växt fram och hur det kommit att bli ett viktigt verktyg inte bara på Praktikertjänst utan även hos andra företag och organisationer runt om i Sverige.

Jag har väl inga fördomar!?

När vi håller vår föreläsning Integration i praktiken grips vi rätt ofta av lusten att säga saker som man inte får säga. Ofta handlar det om företeelser och begrepp som fått en utvidgad betydelse, och i folkmun numera uppfattas som något annat, ofta skällsord. Det kan vara gott att beställa en chokladboll på ett café, men då gäller det att välja sina ord och inte kalla bakverket för något annat än just chokladboll. 

Är det farligt att ha fördomar? För att kunna svara på den retoriska frågan måste vi fundera över vad en fördom egentligen är. Och för ordningens skull även fråga oss själva om vi är fria från fördomar samtidigt som alla andra tycks ha dem? 

Sanningen är den att vi alla har fördomar. Människans hela existens bygger på att vi alltid måste kunna förutse vad som händer härnäst i vår tillvaro. Ett verktyg för denna kognitiva färdighet är förmågan att kunna skilja på vän och fiende - såväl i naturen som i det sociala samspelet. Vi är mästare på att känna igen och att tolka, och dessutom går det snabbt när radarn är på. Etiketten i fiendens panna sitter där på nolltid utan att vi ens behöver använda tummen. 

Hur är det med andras fördomar? Tro det eller ej men i alla kulturer skämtar man vilt om sina grannar, vare sig de bor i huset intill eller på andra sidan gränsen. Svenskar driver med norrmän och vice versa, araber om kurder och vise versa. Listan kan göras lång. Men steget från skämten som bygger på en förutfattad mening om en grupp till den verklighet som faktiskt finns, är långt. Däremot är steget kort, farligt och obehagligt om det på grund av vår stereotypa uppfattning leder till att min granne eller kollega drabbas av vår förutfattade mening om en hel grupp. Slutsatsen blir då att den stereotypa uppfattningen, eller fördomen som den också kan kallas, skadar oss i stället för att hjälpa oss eftersom syftet med vår förmåga är överlevnad och social relation. 

På en arbetsplats har vi alldeles särskilda villkor och förutsättningar. I Praktikertjänsts policys betonas allas lika värde, och vi tillåter inte särbehandling på grund av kön, etnicitet, religiös uppfattning och så vidare. Syftet är väldigt enkelt. Alla har vi våra uppfattningar om både det ena och det andra, inbegripet hur vi arbetar, pratar, dricker kaffe och är klädda. Men skulle vi tillåtas att fritt lufta våra fördomar gentemot varandra skulle arbetsplatsen bli som en stimmig grillfest framåt kvällskvisten. 

På femtiotalet konstruerade den amerikanske psykologen Gordon Allport en skala för att kunna mäta fördomsfullheten i ett samhälle. Enligt skalan är just de kollektiva skämten om en mindre grupp den första markören. Om den större gruppen börjar undvika den mindre gruppen är vi på steg två. När den mindre gruppen får minskande möjligheter att delta i samhällets resurser är vi på steg tre. Det femte och sista steget på Allports skala är förfärligt. Man börjar då använda våld och mord för att förinta den mindre gruppen. 

Men så elaka är vi väl inte? Vi drar oss till minnes det radiohistoriska ögonblick i Stockholm i början på 80-talet när reportern, med sändaren på ryggen, i direktsändning frågade den förbipasserande mannen om han hade några fördomar mot invandrare. Svaret löd blixtsnabbt: ”-Nej, det har jag inte. De är sådana”. 

Fortsättning följer i augusti...

//Sahar Almashta & Tomas Sandström