"På tåget kan alla höra dig skrika"

Nathalie Luna Persson, verksamhetschef för Psykiatrihälsan Halmstad och Farsta och kvalitetsutvecklare för Praktikertjänst Psykiatri AB, bloggar om pendlande och mänsklig kontakt.

Hur en enda personkontakt kan förändra en persons hela uppfattning av sin situation

Jag pendlar mycket (väldigt mycket, enligt de flesta). Ibland är det flyg, ibland taxi men för det mesta är det de kommunala transportmedlen i Stockholm som står till tjänst. Idag är mitt primära färdmedel pendeltåg, men också buss och tunnelbana har bidragit till dagens tur- och returresa.

Vad kan man sysselsätta sig med på en två timmar lång enkelresa genom inte särskilt upphetsande och uttjatade Stockholmsvyer?

Svaret kan de flesta, metoderna är väl beprövade. Jag har min mobil, där jag följer senaste händelserna i sociala media, lyssnar på musik, letar inspiration till nästa renoveringsprojekt och planerar kvällens åtaganden. Jag har jobbdatorn, där jag kan knåpa på det senaste administrativa alstret och svara på e-post. Jag har ibland en bok eller en stickning att ockupera tankarna med och ibland tar jag avstånd från allt och alla och unnar mig lite sömn. 

Just denna resa lutar mig tillbaka och söker sakta med blicken över vagnen (det blir mest tåg, som sagt) och insuper atmosfären och folket. Stressade, trötta, sura, arga, glada, ledsna personer av alla olika slag sammanfösta i en plåtburk. Dokusåpematerial (Kom ihåg att det var här ni läste om det först!).

För mitt inre öga ser jag min enormt frågvisa fyraåring sitta och peka på var och en av alla medpassagerare och fråga mig varför denne var på ett visst humör. Jag kan hitta en hel hop med anledningar till att man kan reagera med de känslorna: Dålig dag på jobbet, mobilen har slut på batteri, jobbat dubbelskift, värk, sjuk. Men, i vissa fall är det någon medpassagerare där det känns mer angeläget att faktiskt förstå vad som felar och jag kan med ens önska att jag faktiskt hade min son med mig på tåget, så att jag kunde be honom fråga den personen direkt istället för att spekulera. Som min sociala isbrytare.

Jag är feg, men jag har blivit bättre med åren på att anamma min inre fyraåring och det har givit resultat. Jag bjöd en gång en enormt sammanbiten tjej på choklad och fick ett darrigt leende och ett ”Tack” tillbaka och sen kom tysta tårar. Vi satt hela resan ihop medan hon tittade ut genom fönstret och lät tårarna rinna. Hon fick en näsduk och en till bit choklad och när vi väl var framme hade tårflödet slutat och hon log mot mig när hon gick av, mycket mindre sammanbiten och knuten i min mage för henne, och för att våga fråga eller göra något, var borta. Vi har för det mesta varit där själva. Mått dåligt. När magen knyter sig får jag alltid hitta mod ur den tanken, och numer även ur de positiva minnen jag har av att ha vågat.

Ulla-Karin Nyberg (leg. Läkare, specialist inom psykiatri och onkologi, suicidforskare) höll i en intressant föreläsning häromdagen om hur en enda personkontakt kan förändra en persons hela uppfattning av sin situation. Hur en enda ögonblicklig personkontakt kunde få någon i suicidtankar att se de andra människorna i sin omgivning och rubbas ur fokuset på sig själv. En blick, en mening, en handhållning. Vi pratade om det ur ett vårdperspektiv, hur vi inom vården kan ställa frågan om patienters tankar kring döden på rätt sätt och vad mer vi kan göra. Men, det är applicerbart i allas vår vardag. 

Vi kan göra skillnad bara vi vågar finnas till som medmänniskor. Vi kan sticka hål på någons bubbla om så bara för ett ögonblick, vi kan svänga fokuset från det onda och öppna ögonen för att det finns gott i världen omkring. Vi kan höra andras skrin, om vi bara lyssnar.

På tåget kan alla höra dig skrika.