Nyhet -
Ökad spänning i östra Medelhavet
Den politiska spänningen stiger i östra Medelhavet. Turkiets expansiva utrikespolitik tillsammans med gamla gränstvister och stora naturgasfyndigheter i Medelhavet har blivit en explosiv cocktail, enligt FOI-memot Hela havet stormar: Gränstvister, nationalism och energipolitik i östra Medelhavet.
Konflikter mellan Turkiet och Grekland har pågått sedan uppdelningen av det Osmanska riket efter första världskriget. Senast under 1990-talet var länderna nära väpnade strider. Här finns flera historiska motsättningar, men en viktig faktor är den grekiska ö-värld som ligger nära det turkiska fastlandet. Den har gjort att Turkiet dragit en nitlott i det geopolitiska regelverk som FN och andra internationella organisationer dragit upp (se faktaruta) där små grekiska öar ”låser in” det turkiska fastlandet.
Flera faktorer spär nu på motsättningarna.
– Turkiet har under 2000-talet tagit en mer framåtlutad roll, med en växande ekonomi och ökad militär kraft. Det styrande partiet AKP och dess ledare Recip Tayyip Erdogan har dessutom kastat loss landet från landets traditionellt västliga förankring och vänt sig mer mot Mellanöstern. Ett mål är att bli en viktig part vid förhandlingsborden när regionens framtid avhandlas, säger rapportförfattaren Aron Lund.
Stora gasfyndigheter
Stora fynd av naturgas höjer temperaturen.
– Gasen har gjort att länder som Israel och Egypten säkrat sina behov. Den är också viktig för EU, som vill minska sitt Rysslandsberoende. Men Turkiet och Grekland ställer havsrättsliga krav som överlappar varandra. Cypern, som står Grekland nära, har dessutom erbjudit prospektering till företag på vatten som Turkiet anser vara turkiska eller tillhör det turkisk-cypriotiska styret på norra delen av Cypern, säger Aron Lund.
I Mellanöstern har Turkiet lierat sig med Qatar och fått länder som Saudiarabien, Förenade arabemiraten och Egypten mot sig. I väst skapar havskonflikterna besvär för både EU, med Grekland och Cypern som medlemmar, och Nato, där Grekland och Turkiet är medlemmar.
– Eftersom EU och Nato är organisationer som ofta kräver enhälliga beslut kan konflikterna bromsa arbetet. Ett exempel är när Cypern obstruerade EU:s sanktioner mot Belarus för att kräva EU-stöd i konflikten med Turkiet, säger Aron Lund.
Erdoganfaktorn
I väst ges ofta president Erdogan skulden för konflikterna. Aron Lund menar att inte alla av dagens turkiska krav är nya.
– I många sakfrågor, inklusive havsrätten och Cypern, driver Erdogan en gammal turkisk linje. Men han drar också upp vilande konflikter, som den frysta Cypernkonflikten och han anklagar EU för att vara antimuslimskt. Han har också gett sig in i nya frågor i Mellanöstern.
Kan vi då förvänta oss att konflikten kyls ner eller eskalerar? Svårt att säga, enligt Aron Lund.
– Det idealiska vore förstås om parterna kan komma till någon slags uppgörelse. Men det är många saker att komma överens om – havsrättsfrågor, Cyperns status och konflikterna i Mellanöstern. För att börja komma framåt krävs troligen att Turkiet sänker tonläget. I bakgrunden finns också hela tiden hotet om en militär sammanstötning som kan leda till en eskalering där ingen har politiskt råd att backa. Det hände på 1980- och 1990-talet. Då grep USA in, men nu har USA varit frånvarande.
Enligt konventionen äger alla stater rätt till ett tolv sjömil brett territorialhav räknat från fastland och öar. Om det uppstår överlappande krav, ska ett område delas på mitten om inte parterna kommer överens om annat. Inom en stats territorialhav får andra länder inte öva militärt, signalspana eller fiska och ubåtar måste framföras i övervattensläge. I dagsläget har Grekland och Turkiet krav på vardera sex sjömil i Egeiska havet, men Grekland understryker sin rätt att i framtiden hävda tolv sjömil. Det skulle leda till att Istanbul och Bosporen skulle omges av grekiskt territorium.
– Turkiet hävdar, och det stämmer nog i viss mån, att de redan med dagens regler har svårt att flytta militära fartyg och flyg, säger Aron Lund.
Luftrum för civilt och militärt flyg ska enligt konventionen följa territorialhavet. Men här gör Grekland anspråk på tio sjömil, något som Turkiet vägrar godkänna och ofta demonstrerar mot med överflygningar av militärflyg.
Även havsrättens regel om ekonomiska rättigheter 200 sjömil från land gör att den grekiska övärlden stänger av många turkiska anspråk. Turkiet vill att fastland ska gälla före öar, en syn som kraftigt skulle gynna Turkiet, men som saknar stöd i havsrättskonventionen.
Efter att ha varit en del det Osmanska riket och därpå hamnat under brittiskt styre blev Cypern 1960 självständigt. 1974, efter år av strider mellan grekcyprioter och turkcyprioter, gjorde grekcypriotiska nationalister ett försök till statskupp med målet att Cypern skulle förenas med Grekland. Det ledde fram till en turkisk invasion av öns norra del.
Turkiet vill i dag hävda att den ockuperade delen är en egen stat under namnet Nordcypern, en linje som saknar internationellt stöd.
FN:s dåvarande ordförande Kofi Annan lade under 2000-talets början fram ett förslag om federal lösning med två delstater, vilket fick stöd i en folkomröstning i den del som ockuperas av Turkiet. Men från grekcypriotiskt håll söker man en enhetslösning där Cypern åter blir en stat utan gränser, med fri rörlighet och handel.
Sverige bidrog under åren 1964-1993 med över 25 000 FN-soldater till den fredsbevarande styrka vars uppdrag var att förhindra ett fullskaligt inbördeskrig.
