Serviceteknikern Emma gillar att vara ute i fält: "Man vet aldrig riktigt vad man kommer ut till"

– När jag var sju år hängde jag med farsan och bytte däck på bilen. Det var där och då mitt intresse väcktes. Idag har jag varit mekaniker i över åtta år. Handen på hjärtat, det här är kul.

Emma Furberg hade egentligen tänkt skruva med personbilar. Drömmen var en egen bilverkstad med en handfull anställda. Men när hon skulle välja gymnasium träffade hon av en slump en lärare som fick henne att tänka om.

– Han fick in mig på den tunga sidan och det har jag aldrig ångrat.

Skruvar helst ute i fält

Efter gymnasiet hann Emma jobba några år både som industrimekaniker och bussmekaniker innan hon hamnade på Swecon.

– På Swecon föredrar jag att skruva ute på fält, ju jävligare desto bättre. Fältjobb är mer varierande – man vet aldrig riktigt vad man kommer ut till utan det är olika förutsättningar från dag till dag. Sen blir kundkontakten mer personlig också, vilket jag tycker om. Det är alltid kul att munhuggas med en entreprenör!

“Ge mig ett fel som är konstant”

Men nog har skruvandet sina utmaningar, speciellt när “iblandfelen” spökar.

– Kunden kan till exempel säga att “när jag avslutar mitt skift och ska larva uppför rampen hugger det till i ratten och bromspedalen vibrerar några sekunder. Ibland. Inte alltid. Men ibland”. Sånt är tålamodsprövande, säger Emma och skrattar till, men känslan när man löst ett “ibland-fel” går inte att beskriva.

Hur löser du det?

– Lyckas jag inte på egen hand gäller det att ta emot all hjälp jag kan få. Antingen läsa verkstadshandböcker eller höra runt bland kollegorna om någon annan varit med om samma sak. Och till slut får jag svälja stoltheten och ringa kundsupporten, tillägger Emma med ett flin.

Tiderna förändras

När Emma började sin karriär som mekaniker blev några av de hon mötte förvånade, imponerade – till och med glatt överraskade – när de hörde att hon som ung kvinna brutit sig in på den mansdominerade sidan. Fast tyvärr var de som tvivlade fler. Men åren gick och verkligheten blev en annan.

– Idag möter jag inte samma tvivel längre, men det ligger ändå kvar där i bakhuvudet på mig att jag måste prestera lite mer än pojkarna för att bli accepterad på samma nivå. Den känslan driver mig att jobba hårdare, jobba längre och utvecklas mer för att till slut kunna bevisa att jag kan bli lika bra, om inte bättre.