Världsmästare trots svåra smärtan

En gång var han bäst i Sverige på 100 meter, men efter idrottskarriären levde Lion Martinez mycket ohälsosamt. Långt senare, inspirerad av Mattias Sunneborn, tog han upp löpningen igen och hittade formen. Då hände något som hotade att kullkasta allt.

Lion Martinez lutar knät med en stor psoriasisfläck mot den sträva löparbanan. Det är förmiddag i Riksidrottsförbundets träningshall på Bosön utanför Stockholm. För ett år sedan skulle han ha dolt sin psoriasis bakom långa tights, men han skäms inte längre. Den 39-årige veteranfriidrottaren har också smärtor i fötterna, som beror på psoriasisartrit.
– I dag är det okej, men jag brukar känna av att fötterna krånglar efter en stunds träning, säger han.

Det har gått 18 år sedan Lion Martinez vann SM-guld på 100 meter. Några år efter det lades idrottskarriären på hyllan och han slutade träna helt. Trots bra koll på sambandet mellan kost, träning och hälsa levde han mycket ohälsosamt.

Det var först när en mycket viktig person, morfar Ove, drabbades av tre hjärnblödningar i följd för att sedan gå bort 2014, som han började funderade över vad han utsatte sin kropp för. Han blev rädd. Tänk om han själv var på väg i exakt samma riktning som sin morfar?
– Det var många år sedan som jag hade rört på mig och sprungit snabbt, så jag började gå till gymmet för att jobba av mig mina kilon, säger han.

Förutom morfar Ove finns också en annan person som har inspirerat Lion Martinez till att bryta med sin ohälsosamma livsstil. En dag bjöd den tidigare landslagskompisen Mattias Sunneborn in honom till en Facebookgrupp för veteransfriidrottare. De hade inte umgåtts under alla år som gått, men till skillnad från Lion Martinez hade Mattias Sunneborn aldrig lagt av utan i stället skiftat över till veteranfriidrotten.

De började träna ihop och det blev tydligt att formen var på väg tillbaka. Han var nu i gång igen på alla vis. De första tecknen på psoriasis och psoriasisartrit kom därför mycket olämpligt tidsmässigt. Först drabbades huden på armbågarna som blev allt torrare.

Med siktet inställt på veteranfriidrotts-VM i Perth 2016 fortsatte han att träna hårt, men för att dölja sina kliande och flagnande hudpartier som spred sig över kroppen, tävlade han i heltäckande kläder i stället för linne och shorts.
– Jag såg det och undrade varför han hade långtights på sig, kläder väger ju, säger Mattias Sunneborn.

Efter några månader fick Lion Martinez även ont i fötterna och smärtan blev allt värre. Han försökte ändå härda ut.
– Men efter några veckor kändes det som att jag hade glödheta stenar under fötterna och jag var tvungen att sluta springa, säger han.

Han gick till olika läkare för att få veta vad han skulle göra. Men att fläckarna på huden och smärtan i fötterna hängde ihop förstod ingen.

För att hålla igång fick träningen bestå av att ”springa i luften”. Genom att stå upp och lyfta kroppen med hjälp av armmusklerna, så att fötterna inte nuddade golvet fick han sin löpträning. Han kämpade på men det var ett tungt slag att inte kunna springa ordentligt.
– Jag hade just hittat glädjen med träningen och så togs den från mig! Smärtan blev värre och efter sex månader kunde jag knappt gå upp ur sängen för att gå på toaletten. Det kändes så orättvist och jag började må dåligt och tänka dumma tankar. När det var som värst låg jag bara i sängen. Dessa veckor gav mig en insikt i hur man mår när man är kliniskt deprimerad, säger han.

Det är första gången som Lion Martinez berättar hur svårt han faktiskt drabbades psykiskt när han insjuknade i psoriasisartrit.
– Jag hade alltid varit den som tränat hårdast, nu kunde jag inte det och jag skämdes för att vara svag. Sedan började jag också skämmas för att jag mådde dåligt, säger han.

Att han går ut öppet och pratar om detta nu beror till stor del på Mattias Sunneborn. För tre år sedan berättade han i media om sin pappa som tog livet av sig, en sanning som han dolt under 30 års tid.
– Jag hade ljugit om min pappas självmord under alla de här åren och mått dåligt över det. I dag är jag ambassadör för organisationen Suicide Zero, som arbetar för att förebygga självmord och jag blir ofta kontaktad av människor som är tacksamma för mitt arbete, säger Mattias Sunneborn.

Vad det var som gjorde att Lion Martinez en dag lyckades resa sig upp från sängen är inte helt lätt att svara på. Men han gjorde det i alla fall.
– Det är många som skäms och har dålig självbild. Men om fler vågar pratar öppet om depression kan stigmat försvinna. För mig är det bra att prata om demonerna eftersom jag tror att de försvinner då, säger han.

Att han till sist fick korrekt diagnos berodde på att han besökte den Psoriasisföreningens mottagning i Enskede. Där fick han snabbt besked om att fläckarna var psoriasis och att smärtan i fötterna hade ett namn, psoriasisartrit. Han fick salvor på recept och kunde påbörja behandling. Efter det började även värken lätta. I slutet av maj, efter ett åtta månader långt skov, var fötterna så bra att han kunde börja löpträna igen. Nu var det mindre än fyra månader kvar till veteranfriidrotts-VM i Australien och han hade missat månader av träning.

Med en tydlig diagnos bestämde han sig för att sluta dölja fläckarna på träningen.
– Det var tufft att visa upp mig, men det kändes ändå bra att vara öppen och berätta för träningsgruppen varför jag varit så frånvarande och haft så ont i fötterna, säger han.

 Känslan av svaghet och att vara drabbad av sjukdom var svår att skaka av sig. Men han började ändå träna hårt för att ha chans på guld i klassen för herrar över 35 år. I november förra året var det dags och Lion Martinez sprang 100-meters finalen i linne och shorts.
– Jag vann med en hundradels sekund! Det var fantastiskt! Att jag lyckades bli bäst i värden med de svåraste förutsättningarna visar att man inte ska ge upp, säger han.

Text Maja Lundbäck Foto Stefan Nilsson

Läs hela artikeln om Lion Martinez i Psoriasistidningen nr 2