”Hon gjorde min värld lite vackrare”
Jag går av tåget på centralen.
Det är tidigt,
en försommarmorgon.
Tider,
avgångar åt alla möjliga håll,
ropas ut.
Dom flesta har bråttom.
Några möts av en famn.
Jag sätter mig på en bänk,
bara en liten stund.
Några munnar är kvar,
av kaffet i termosen.
Snart ska jag gå in på häktet
På bänken intill sjunker han ner.
En äldre man,
orakad,
otvättad,
med allt sitt bohag .
”Jag fick den här där borta”
Så sa han.
En okänd man hade gett honom frukost.
Färsk baguette och kaffe.
Det är länge sedan,
många år sedan,
jag var med om något så här gott och fint.
Solen kommer upp bakom trädgårdsföreningen.
Värmer en aning.
Vi hör fåglar sjunga.
”Blåmesar tror jag ” sa han
Oj då kan du skilja dom åt.
Jag menar höra olika sånger.
Jodå,
men jag var bättre på det förr.
Inne på häktet,
hörs inga fåglar.
Rummet är nästan tomt.
Bara ett bord och två stolar.
Det är där vi sitter.
Det är där hon berättar.
När jag föddes,
ville ingen ha mig.
Jag hamnade på barnhem,
långt öster om Moskva.
Där var jag,
utan att egentligen leva.
Jag var där mina första fyra år.
Så här tjugo år efter,
är dom där åren en härva av trauma.
En förfärlig oreda,
omöjlig att reda ut,
eller beskriva.
Jag kom till Sverige,
familjen var bra.
Men jag är ”märkt”.
Aldrig varit riktigt en del.
Alltid bärt med mig mitt mörker.
Drogen gjorde livet lite mer levbart.
Lite mer uthärdligt.
Så fick jag mitt barn,
en flicka.
Med henne kom ett underligt ljus.
En vilja att leva.
Jag trodde,
Jag önskade,
Jag hoppades,
Det blev inte så.
Min flicka dör innan hon blir fyra år.
Jag räckte inte till som mamma.
Jag förmådde inte ge henne det hon behövde.
Det gör vansinnigt ont.
Hon visar några kort.
Vi pratar om henne som fick så kort liv.
Vi pratar om meningar och syften med livet.
Jag tror vi tänker fel om tid och år sa hon.
”Att ett liv är någorlunda helt och färdigt,
om det varar länge.”
Min dotter blev inte ens fyra år.
Men hon gjorde min värld lite vackrare.
Dom orden är stora som evigheten,
och kärleken.
Så hon säger dom en gång till.
Syftet,
meningen med att bli till.
Är kanske inte mängden av år.
Utan att göra världen för någon lite vackrare.
Ruben Johansson