”Du är det vackraste i världen”
En vanlig eftermiddag.
Det vanliga rummet.
Dörren stängs.
”Du har klippt dig”, säger jag.
”Så fint det blev”.
Tack !
”Det var min samsittare som klippte mig”.
”Jag träffade tjejen igår,
det var första gången på sju månader”.
”Hur blev det”?
Han letar efter dom där orden,
som nästan inte finns.
Dom orden som beskriver det vackraste i världen.
Det är som morgonljuset över strandängar.
Ut mot havet.
Bortom horisonten.
”Jag är inte så van”, sa han.
”Att prata så här.
Visste inte att orden kan göra så här med mig ”.
Senare, den där dagen.
Sitter jag i Keilers park uppe på Ramberget.
För första gången i år,
med jordgubbar, grädde och kaffe
Bokskogen växer som en katedral.
Solen lyser in från sidan.
Speglar sig i den lilla sjön.
Det är vackert.
Väldigt mycket vackert.
Det är då dom kommer uppför berget.
Dom är båda unga.
Dom letar efter en plats för natten.
Dom saknar ett hem.
Någonstans att bo.
”Så vackert kors du har” .
Det är dom första orden,
som hon säger till mig.
Märkligt att hon ser det.
Ett enkelt litet träkors på bröstet.
Handgjort och lite skevt.
Aldrig hade vi mötts.
Ingenting visste vi om varandra.
Ändå gjorde några ord där på berget.
Den där kvällen.
Något förunderligt med oss.
Det var inte bara korset.
Det var också annat,
som är outhärdligt att leva med.
Jag ser dom på ryggen,
när dom fortsätter uppåt.
In i bokskogen.
En mamma berättade en gång.
Om det vackraste hon varit med om.
Det var när hennes dotter var liten.
Bara några år.
Dom ligger tillsammans i sängen.
”Vad tänker du på”?,
säger mamman.
”Jag ser mig själv i dina ögon”,
säger den lilla flickan.
”Det är nog det vackraste i mitt liv”,
säger hon.
Det vackraste med livet,
att vara människa.
Det är nog detta.
Att se…
Och känna igen sig själv i den andres ögon
Det är nog då vi blir till.
Vi växer, förändras, mognar.
I det sammanhang där vi alla är en del
Innan jag somnar,
får nattbönen bli.
”Du är det vackraste i världen”.
Med Björn Afzelius
--
Ruben Johansson
Själavårdare och pastor på häktet i Göteborg