Det är märkvärdigt med orden, vad dom gör med oss.
Som dom här, ”Jag kommer alltid att minnas dig”.
Det var så hon sa.
Sedan gick vi åt var sitt håll.
Vi var nästan säkra på.
Det här var sista mötet.
Vi kommer inte ses igen.
Första gången vi sågs, då hade vi aldrig mötts.
Jag visste ingeting om henne.
Bara att hon satt där, inlåst i sin cell.
Vi ses några veckor eller månader.
Sedan ses vi inte mer.
Första gången vi två möttes, då var hon tveksam.
”Vad har vi, som vi kan prata om,”
Jag sitter här.
Jag har förlorat allting.
Allt som var mitt liv.
Barnen, tron på kärleken, och familjen.
Den förlusten,
den är tyngre än jag orkar bära.
Vad är det för mening?
Att ”slöprata”, för att skingra tankarna, det är inte min grej.
Åtminstone inte här och nu.
Vi ses igen.
Bara några dagar innan hon lämnar häktet.
Den gången hade jag med mig några ljus.
Som jag använder ibland då vi ber.
Vi hade inte låtit bönen, bli en del i vårt samtal innan.
Vi hade inte just pratat om Gud och sånt där.
Hon hade ingen vana att be sa hon.
Visste inte hur man gjorde.
Men kanske ändå, alla tårarna, alla inre rop, ändå var en bön.
Hon frågade om ljusen.
Jag berättade, och frågade om jag fick be.
Det var hon och jag.
Det fanns ingen kamera eller avlyssning.
Hon håller några ljus i sin hand.
För dom hon saknar och älskar utan gräns.
Orden, eller bönen, är trevande, sökande, längtande.
Hennes liv, blir till bön.
Det var så tyst i rummet, ganska länge.
Tack sa hon.
Det här var vackert.
Det här bär jag med mig.
Kommer aldrig att glömma.
Jag fick ljusen.
Vi får ju inte tända dom.
Det var strax innan lunch.
Min middagsbön blev en liten vandring.
Då tände jag också hennes ljus i kyrkan.
Ibland när tiden är slut, får vi ändå vänta länge innan vi släpps ut.
Så vi fortsätter i det viktigaste.
Att älska utan att vara älskad.
Att ge allt utan att det räcker.
Å så det där, att leva, ge allt åt andra.
Om det ändå tas ifrån mig.
Så öppnas dörren.
Vi kommer ut i den långa gången.
Det är då hon säger, ”jag kommer alltid att minnas dig”.
Kramen är varm och nära.
Ljusen bär jag med mig och ber.
Ruben Johansson
själavårdare och pastor på häktet i Göteborg