En omöjlig ekvation – att koppla utbildningskvalitet till resursfördelning

Istället för att diskutera kriterier för resursfördelning till den högre utbildningen – vilket i och för sig är viktigt – vore det mer angeläget med en diskussion om de två senaste decenniernas extremt urholkade ersättningsnivåer per student, de skriande orättvisorna mellan olika studentgruppers resurstilldelning och om dimensioneringen av högskolan i förhållande till befintliga resurser och behov.

Allt är en fråga om pengar och ändå inte. Organisationen Svenskt Näringsliv fokuserar för närvarande med stor energi på både högre utbildning och forskning. Ivrigt ger man sig in i debatten om hur resurserna ska fördelas. Nu senast i en artikel i Svenska Dagbladet. Man kritiserar mot bakgrund av Universitetskanslersämbetet utvärderingar kvaliteten i den svenska högre utbildningen och pekar på hur otillfredsställande det nuvarande systemet för resursallokering blivit. Högskolan får sina resurser i förhållande till antalet studenter och till antalet poäng som dessa tagit. Kvalitetsdrivande incitament saknas menar många. P J Anders Linder påpekar på ledarplats i SvD att, ”frestelsen blir stor att godkänna prestationer som egentligen inte håller måttet. Varje underkänd tentamen innebär ju att man går miste om en intäkt.”

Vilken är då lösningen? Svenskt Näringsliv vill förutom resurser per student införa resurstilldelning i förhållande till hur många examina som tas, hur många studenter som för adekvata anställningar efter examen samt vilken kvalitet studenternas resultat uppvisas. Det problem som Linder pekar på kan dock komma att kvarstå, även med examens- och etableringspeng. Att utvärdera utbildningens och studenternas kvalitet skulle emellertid kunna vara en väg. Eller?

Ledarskribenten Håkan Boström på DN konstaterar klokt apropå de olika studentpengarna att ”till skillnad från kvalitetskriteriet handlar det här om att införa en främmande logik i högskolan – arbetsmarknadens krav […] Yrkeskunskaper tillägnar sig människor bäst i arbetslivet. De är oerhört svåra att lära ut i klassrummet. Högskolans roll är att bidra med generella kunskaper, kreativitet och kritiskt tänkande.”

Finns några exempel som kunde mana till efterföljd? Dagen efter den publicerade debattartikeln arrangerade Svenskt Näringsliv påpassligt ett seminarium om hur forskningsmedel kan, bör och skall fördelas. En av talarna kom från den engelska myndigheten Hefce (Higher Education Funding Council for England), som är omdebatterat och omstritt men erkänt skarpa på att utvärdera universitet och fördela basresurser utifrån dessa utvärderingar. Man har i England satsat stora resurser på att utvärdera universitetens forskning, vilket lett till kraftfulla omfördelningar. Mycket intressant att notera är att engelsmännen, trots att de har så stor erfarenhet av forskningsutvärdering, ändå inte utvärderar och omfördelar resurser till den högre utbildningen på samma sätt. De menar nämligen att det är för svårt. Inga instrument finns som på ett rättvisande sätt kan koppla utbildningsutvärdering till resursfördelning. Vad som kan göras är möjligen att lägga ner utbildningar som inte håller måttet och som är bortom all räddning.

Vad som istället borde diskuteras är de sedan två decennier extremt urholkade ersättningsnivåerna per student samt de skriande orättvisorna mellan olika studentgrupper, där humanister och samhällsvetare får den sämsta resurstilldelningen. Detta uppmärksammas tid efter annan genom studenternas krav på mer undervisningstid och mindre undervisningsgrupper. Utbyggnaden av högskolan har inte på långa vägar åtföljts av rimliga resurser. Därtill har högskolan under samma period fått en strid ström av nya uppdrag utan att få ersättning för att genomföra dessa uppdrag. (Lägg därtill en helt ofinansierad befordringsprofessorsreform.) Resurserna får tas från utbildnings- respektive forskningsanslaget, vilket innebär färre undervisningstimmar och mer externfinansiering för att behålla den kvalificerade forskningen.

Vilka borde ha något att tillföra denna debatt? Pedagogerna kan man tycka. Men de blir inte inbjudna till de forskningspolitiska konferenserna och tar själva inte i någon större utsträckning till orda i debatten, vilket är märkligt med tanke på vilka stora kadrar av sådana akademiker som finns. Tänk om de som är betydligt fler kunde ha samma iver som de få medarbetarna på Svenskt Näringsliv!

Kjell Blückert