Ny rapport från RFSU: Vården sviker de våldtagna männen

- I det akuta skedet saknas kunskap om omhändertagande av män som utsatts för våldtäkt.

- Tillgång till psykosocialt stöd är bristfälligt.

- Det finns inte dokumenterade rutiner på akutmottagningarna.

- Inom primärvård och psykiatri ställs inte nödvändiga frågor om sexuella övergrepp.

Det har skett en våldtäkt. En nära vän till offret ringer vården för att få hjälp. Krisen är akut. Svaret är svävande. Kanske är det bäst att åka till akuten? Eller vårdcentralen? Kvinnokliniken? Nja. Kanske är det ändå bäst att börja med vårdcentralen?

Det saknas rutiner – när den utsatta är en man. 

Det här visar en rundringning som RFSU har gjort. Rundringningen skedde utifrån ett fiktivt fall. Den som ringde uppgav sig vara en vän till offret, en man som blivit utsatt för en våldtäkt samma natt. Samtalen gick till joursjukvården i landets 21 landsting och regioner.

I 8 fall av 21 saknades kunskap om vart en man som blivit våldtagen ska vända sig och hur undersökningen kommer att gå till.

I Gävleborg kopplades samtalet till 1177 som förmedlade kontakt till vårdcentralen. Vårdcentralen hänvisade till en gynekologisk mottagning. Den gynekologiska mottagningen hänvisade tillbaka till vårdcentralen. Där var det fullbokat, men det fanns en akut tid på en annan vårdcentral.

I Kronoberg hänvisades mannen först till primärvården, som i sin tur hänvisade till akuten. Primärvården uppgav – felaktigt - att polisen måste kopplas in för att bevis ska kunna säkras.

I hälften av fallen ( 11 av 21) gick det inte att få en försäkran om akut psykologiskt stöd.

RFSU:s rundringning är inte en vetenskaplig undersökning, utan ska snarare ses som stickprov. Men stickproven talar sitt tydliga språk och är alarmerande. De bekräftar resultat från tidigare forskning som visar att det saknas kompetens och rutiner för att ta hand om våldtagna män inom den svenska sjukvården. Män som i de flesta fall befinner sig i akut kris.

På regeringens uppdrag har Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) vid Uppsala universitet tagit fram ett nationellt handlingsprogram för hälso- och sjukvårdens omhändertagande av offer för sexualbrott. I det poängteras att sexuella övergrepp kan ske när som helst på dygnet, att vem som helst kan bli utsatt och att den som blir utsatt kan komma att söka hjälp var som helst inom vårdkedjan.

”Beredskap måste därför finnas för att alla som kan komma i kontakt med sexualbrottsoffer ska kunna agera för att möta patientens medicinska, emotionella och rättsliga behov.” (NCK 2008)

Grundläggande är att bekräfta patienten, ge tydlig information och att erbjuda psykosocialt stöd redan i det akuta skedet. Det ska också finnas möjlighet till snabb bevissäkring. Polisanmälan är inte en förutsättning för det.

De brister som RFSU:s rundringning visar kan få förödande konsekvenser, konstaterar psykoterapeuten Inger Björklund som arbetar på RFSU-kliniken i Stockholm.

-  Det talas inte så mycket om mäns utsatthet för sexuella övergrepp. Många offer tvivlar på om de har blivit utsatta för våldtäkt, om det ens är möjligt som man. Att då bli bemött med osäkerhet inom vården förstärker det tvivlet. Det är katastrofalt. Risken är stor att de inte vågar gå vidare med att söka hjälp, än mindre göra en polisanmälan, säger Inger Björklund.

RFSU har intervjuat representanter för akutmottagningar, primärvård och psykiatri i varje landsting och region. De intervjuerna var, till skillnad från rundringningen gällande det fiktiva fallet, öppna. Akutmottagningarnas företrädare fick svara på frågor kring hur en våldtagen man tas emot.

Hälften av akutmottagningarna ( 11 av 21) saknade dokumenterade rutiner för omhändertagande av män som blivit utsatta för sexuella övergrepp.

De flesta akutmottagningar hänvisade till de rutiner som finns för våldtagna kvinnor. Det räcker inte, enligt Suzanna Boman, psykoterapeut på RFSU-kliniken.

-  När män utsätts för sexuella övergrepp uppstår specifika problem och det måste finnas kompetens att hantera dem, säger Suzanna Boman.

Nationellt centrum för kvinnofrid skriver i handlingsplanen för hälso- och sjukvården att våldtagna män ofta känner en stark förvirring kring den sexuella läggningen. De upplever också att deras maskulinitet skadas djupt, att de ses som svaga, oförmögna att försvara sig.

Våldtagna män beskrivs av fler intervjupersoner inom vården som ett ”sällanproblem”.

Men även om det handlar om ett fåtal ska det självklart finnas beredskap och utbildning, konstaterar Suzanna Boman.

-  För kvinnor finns det ofta kompetens på kvinnoklinikerna medan det råder osäkerhet kring vilka som ska ta sig an männen. Det finns få androloger, det vill säga specialister på manlig sexualitet. Istället hamnar männen hos kirurgläkare som i många fall saknar kunskap om sexualbrottsoffer. Fokus blir främst på de fysiska skadorna, säger Suzanna Boman.

Posttraumatiska stressyndrom är tre till fem gånger vanligare bland dem som har blivit utsatta för sexuella övergrepp. Utsatthet för allvarligt sexuellt våld har en stark koppling till självskadebeteende. För män som utsatts för sexuella övergrepp i barndomen är risken för psykosomatiska symptom i vuxen ålder tre gånger så stor som bland dem som inte blivit utsatta. Det framgår av NCK:s befolkningsundersökning om kvinnors och mäns våldsutsatthet samt kopplingen till hälsa från 2014.

Det finns en tydlig koppling mellan sexuella övergrepp och psykiska problem. Men frågor om tidigare erfarenhet av sexuella övergrepp ställs sällan till dem som söker hjälp i ett senare skede.

Det visar resultatet från den tredje delen av de intervjuer som RFSU har genomfört, med representanter för primärvård och psykiatri i de 21 landstingen och regionerna.

Det framgår att det är vanligare att fråga vårdsökande kvinnor om tidigare erfarenheter av sexuella övergrepp, även om inte det heller är rutin.

I NCK:s nationella handlingsplan för hälso- och sjukvårdens omhändertagande av offer för sexualbrott står det att de patienter som söker vård för psykisk ohälsa alltid ska tillfrågas om sexuella övergrepp. NCK hänvisar till enkätundersökningar med kvinnor som har visat att de flesta ställer sig positiva till att få frågor om sexuella övergrepp i samband med besök inom vården.

”Vi har inte sett något behov, men det kanske är som på kvinnosidan, när man börjar fråga efter problemet så finns det fall”, säger en av de intervjupersonerna i RFSU:s undersökning.

Inger Björklund på RFSU-kliniken ser en risk att de tysta männen förblir tysta när de betraktas om ”sällanproblem”.

-  Jag tror att man ofta är mer uppmärksam på kvinnor, att det är lättare att föreställa sig att de varit utsatta för sexuella övergrepp.  Vår erfarenhet från RFSU-kliniken visar att det är ännu svårare för män att berätta, skammen är ännu större, säger Inger Björklund.

RFSU kräver att hälso- och sjukvården säkerställer ett korrekt omhändertagande av sexualbrottsoffer, såväl män som kvinnor.

*Inom 1177 ska det finnas kunskap om vart den som har blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp ska vända sig. Det ska ges tydlig information om hur undersökningen kommer att gå till.

*Den som har blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp ska erbjudas psykosocialt stöd redan i det akuta skedet.

*Akutmottagningar ska ha dokumenterade rutiner för omhändertagande av både män och kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp.

*Det krävs en större medvetenhet bland vårdpersonal när det gäller kopplingen mellan erfarenheterna av sexuella övergrepp och psykiska problem.

*Det är viktigt att slå fast var det generella ansvaret ligger när det gäller patienter som söker hjälp för sexuella övergrepp i ett senare skede. Idag hamnar de mellan stolarna, det vill säga mellan primärvården och psykiatrin.

*I alla människovårdande utbildningar ska det ingå i utbildningen att möta och lyfta frågor kring sexualitet.